Omläsning: Duma Key, av Stephen King

Det här är ett inlägg i Fiktiviteters Stephen King-helg.

Jag vet inte exakt vad det är med Kings senare böcker, såsom denna och exempelvis Liseys berättelse, men det känns som att han de sista kanske tjugo åren har lyckats kombinera de fantastiska historierna från förut med ett lika otroligt språk. Ett språk som inte riktigt fanns där tidigare. Missförstå mig rätt här nu, jag älskar många av de första böckerna, men de senare har för mig en annan dimension. Allra bäst blir det när han låter de övertydliga monstren vara och som så ofta blir det mest läskigt när det största hotet finns inuti en människas egna tankar. 

Edgar Freemantle måste lära sig att handskas med sitt nya liv som handikappad, olyckan tog hans ena arm och krossade stora delar av resten av kroppen. Smärtorna styr hans vakna tid och han är ofta rasande på vad livet lämnat honom med. Inte nog med att hans fru vill skiljas, hon vill det för att han vid ett tillfälle försökte strypa henne, så Edgar åker till Duma Key i Florida för att starta ett nytt liv. Han uppmanas att återuppta sin gamla hobby att rita och måla och blir snart vän med den gamla damen som äger huset han hyr. Elisabeth Eastlake har levt på Duma Key hela sitt liv, hon faller ofta in i sin demens men när hon är klar i huvudet berättar hon om sitt liv och eftersom hon själv är konstintresserad uppmanar hon Edgar att fortsätta måla. För Edgar visar sig ha en talang utan dess like men det är något underligt med det han skapar. Efter ett tag börjar han förstå att det han målar blir sanning men är det han som styr framtiden eller styr framtiden honom? Tillsammans med Wireman, mannen som tar hand om Miss Eastlake, börjar han nysta i områdets historia och hittar hemligheter om området och familjen Eastlake. Samtidigt dras snaran allt tätare om Edgars hals och snart finns det ingenstans att ta vägen. 

Det här är en av mina stora favoriter av Stephen King. På bara några få sidor, kanske kan man till och med räkna det i rader, så sugs man obönhörligen in i historien. Edgar är så levande från allra första början och trots att olyckan initialt förvandlar honom till en skitstövel rent ut sagt, så slutar man aldrig att förstå honom. Sedan får man en fantastisk beskrivning av den konstnärliga processen, King skriver så inspirerande att jag för ett ögonblick tänkte mig att även jag skulle kunna börja rita. En halvtaskig blyertsteckning senare förstod jag att jag helt enkelt levt mig in i Duma Key så mycket att jag nästan trodde jag var där. Så bra är Stephen King. Edgars historia är en spökhistoria med oroliga andar och förtrollade föremål men mer än något annat är det en berättelse om kärlek. Som det mesta som är värt något. Kärleken till en kvinna, kärleken till ett par döttrar, kärleken till nyfunna vänner som visar sig finnas där mer än de man känt under tiotals år. Duma Key är över sexhundra sidor lång men jag ramlade rakt igenom den under några varma sommardagar när jag satt på balkongen och svettades. Om jag tog av mig glasögonen och kisade så kunde jag i korta ögonblick tro att även jag befann mig i Florida med snäckorna som pratade under Stora Rosa.