Divergent, av Veronica Roth

Bokens handling från Adlibris:

I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är. Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive henne själv. Under den hårda initieringsfas som följer, döper Beatrice om sig till Tris och tvingas utkämpa strider mot sina medkandidater för att upptas av De tappra. Bara de tio bästa släpps in, de övriga tvingas leva utanför samhället som falanglösa. Under extrema fysiska och psykiska prövningar måste Tris avgöra vilka som är hennes verkliga vänner och vad hon egentligen känner för sin mystiske instruktör, Four. Tris bär också på en farlig hemlighet. När samhället hotas av våldsamma konflikter inser hon att den skulle kunna rädda de människor hon älskar. Om den inte förgör henne först.

Eftersom de allra flesta redan läst den här boken och för att jag inte kan skriva om vad jag tyckte utan att spoila hela berättelsen så kommer mitt omdöme vara späckat med avslöjanden om hur det går. Så vi lägger på en fet stor SPOILERVARNING. Om du inte läst boken själv så läser du på egen risk.

Jag förstår inte varför Beatrice vill komma till den falang hon väljer. Okej att hon vill komma ifrån den irriterande undanfallande grupp hon fötts in i men varför i hela friden De tappra? Jag blir nästan enbart provocerad av allt noviserna tvingas gå igenom, framför allt för att de valt detta själva och för att de har mage att bli chockerade över det. Det lilla som jag såg av De tappra innan Beatrice bytte falang var tillräckligt för att jag skulle förstå att barnen måste slå skiten ur varandra för att platsa. Hur kan hon som vuxit upp bredvid dem i sexton år bli förvånad? Att välja dem är nästan som att välja att bli uttagen till Hungerspelen. Hon är motsägelsefull och lever absolut inte som hon lär. Något positivt är dock att hon ofta är ganska kontrollerad till sitt sätt, det är befriande med en YA-hjältinna som inte bryter ihop jämt och ständigt. Och trots att jag starkt ogillar hur mycket hon glorifierar våldet och hur snabbt hon vänjer sig vid det så kan jag inte annat än älska hennes hårdhet. Den här tjejen ber inte om ursäkt, hon gör det som är bäst för henne själv och så även om det innebär att slå folk på käften eller spela svag för att vinna fördelar. Sedan kärlekshistorien! Ujujujuj. Äntligen är vi kvitt triangeldramat (fast jag kanske inte ska ropa hej än, det är ju två böcker kvar) och här har vi två tonåringar som kan hångla utan omsvep. Inget: ”nu råkade min hand hamna där på grund av yttre omständigheter, åh hjälp, nu rör han vid mig!” utan snarare: ”jag vill vara nära, jag tog hans hand, jag började kyssa honom”. Efterlängtat. Jag gillar även att man får vara osäker på vilka personer som stannar kvar och vilka som försvinner/dör. Att vara god och snäll är ingen garanti för fortsatt liv. Tyvärr dras Beatrice med en hel del idéer om att hon inte är söt nog, inte tillräckligt kvinnlig och så vidare. Att Four/Tobias ganska tidigt visar att han gillar henne missar hon av någon anledning helt och hållet. Det gick så långt att jag slog ihop boken med en stor suck och nästan började tycka illa om henne. Kom! Igen! Tjejen! Visst att man som sextonåring kan vara väldigt osäker, speciellt när det gäller kärlekslivet, men det här blev nästintill korkat.

Jag var länge osäker på den här boken, större delen av första hälften var jag irriterad och tänkte att jag inte skulle läsa vidare. Men sedan gjorde jag ju det hur som helst. Även fast den på inga sätt är en fullpoängare så kommer jag ändå att läsa tvåan, Insurgent, som Modernista varit vänliga att skicka till mig. Sluttwisten i Divergent var uppfriskande och jag tror att bok nummer två kan bli helt annorlunda, vilken nog enbart är något positivt. Bevara oss bara från kärlekstrianglar!