Året är 1937 när den fattige och ensamme Jack får en chans att lämna smutsiga London för att följa med som radiotelegrafist på en arktisk expedition till Gruhuken, Spetsbergen i Norge. Hans resekamrater är alla från överklassen och länge kan Jack inte se bortom deras privilegierade liv. Med på resan finns även åtta polarhundar som Jack till en början har svårt att se något värde i. Men en efter en tvingas de unga männen ge upp och återvända till civilisationen. Olyckor, sjukdom och vad som verkar vara en slump gör att Jack till slut tvingas spendera en lång tid ensam i totalt mörker, den arktiska sommaren är slut och natten är evig. Slutligen måste han inse att platsen han befinner sig på är hemsökt. Där finns ett mörker förutom nattens och vad var det egentligen för skepnad han såg stiga ur havet en av de första dagarna?
Evig natt är en klassisk spökhistoria som utspelar sig på en magisk plats som inte är en herrgård på den engelska landsbygden. Jag älskar beskrivningarna av det arktiska, både det grymma djurlivet och det vackra i det omväxlande rytande och omväxlande lugna vädret. Att läsa den med stormen Dagmar som kuliss var enbart stämningsförhöjande, kunde verkligen känna hur lyckligt lottad jag var som låg i en varm säng och när som helst kunde plocka upp telefonen för att ringa någon. För Jacks isolering blir till slut flämtande klaustrofobisk. Hans växande kärlek till en av polarhundarna, men även en av de andra männen, är jättefint beskriven. Om jag ska nämna något negativt så är det att bokens slut är lite för… tillrättalagt. När det gäller spökhistorier så får författaren gärna lämna lite åt fantasin mot slutet. Men i stort så tyckte jag väldigt mycket om den här boken. Väldigt, väldigt mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar