Jane Austen-dag hos Fiktiviteter

Häng med och läs alla inlägg på Fiktiviteters Austendag i morgon! Det är visserligen påskafton och mat ska ätas och godis frossas i, men förhoppningsvis har du lite tid över till en av världens mest populära författare.

 

 

10:00 Fiktiviteter

10:15 Books ABC

10:30 Tystnad

11:00 Beroende av böcker

11:30 Fiktiviteter

11:45 Books ABC

12:00 Mamma Jakeline

13:00 Fiktiviteter

13:15 Books ABC

13:30 Skuggornas bibliotek

14:00 Fantastiska berättelser

14:30 Fiktiviteter

15:00 Books ABC

15:30 Jag är jag

16:00 Bakbokmat

16:30 Fiktiviteter

En ring av järn, av Susan Cooper

När Will, den sjunde sonen till en sjunde son, fyller elva år får han en ring av järn av bonden i gården bredvid. Ringen överlämnas med orden: Vandraren är på färde. Natten blir svår och morgondagen blir bortom allt förstånd ohygglig. Men vad betyder det? Ibland när han rör vid järnet så är det skållhet, andra gånger kallt som is. Det verkar som att det försöker varna honom för faror och andra gånger leder honom på rätt spår. Snart vecklas en ny verklighet upp för Will, en klassisk kamp på gott och ont där han själv spelar huvudrollen.

Som jag har kämpat med den här boken, de knappa tvåhundra sidorna barnbok har fått mig nästintill gråtfärdig vid flera tillfällen. Hur svårt kan det bli? Det är i stort sett noll flyt i språkrytmen, jag får kriga mig igenom texten. Det är även ganska konstig fantasy; Will svävar mest runt och bara snubblar över de sakerna han är ålagd att hitta. Jag förväntade mig mera ett quest, ett äventyr, men icke. Det är exakt som i den första boken Ovan hav under sten där barnen bara sprang rakt på allt viktigt av slump. Det snöar, Will går mellan århundradena, tiden stannar, alla pratar i en evighet om vad som kommer att hända, Will är rädd, någon fixar skivan, Will är glad. Upprepa vid behov. Det brände till vid några få tillfällen, jag blev faktiskt nästan rädd en eller två gånger. Cooper borde ha utnyttjat sin talang för att måla upp skrämmande miljöer mer. Kanske blev det bättre mot slutet, det vet jag faktiskt inte för jag slarvläste de sista sextio sidorna i ren desperation. Bok nummer tre, Lövhäxan, får nog vänta ett tag.

Tystnad tack, vi läser..

Vi måste prata om Kevin - filmen

Ännu en film som jag längtat länge efter att se. Boken förtrollade mig när jag läste den, fyllde mig med så många känslor. Det handlar om Eva som lite motvilligt får sonen Kevin tillsammans med sin man Franklin. Redan från början är hon osäker på sin mammaroll och när Kevin fötts blir det än värre, han skriker oavbrutet och allteftersom han blir äldre så sker olyckor, pojkstreck och rena våldsamheter. Tre dagar innan sin sextonårsdag dödar Kevin elever och anställda på sin skola. Vad är Kevins eget fel och kan ett barn födas och vara ond? Eller beror det på mamma Eva? Vi får följa med i ett nu där Eva inte längre lever med Franklin, där hon i brev till honom försöker få fram allt det hon tidigare inte kunde verbalisera. Alla de förbjudna tankar hon tänkte om sin son, allt det som Franklin inte såg. Men boken utspelar sig även i en dåtid, när familjen var ung och hur de alla kämpade för att göra sina röster hörda. 

Där boken var väldigt pratig är filmen ofta mer dämpad, känslor och händelser utspelar sig utan dialog eller till musik. Det är extremt effektivt. Viktiga saker pågår ofta i en suddig periferi och det kan ta en stund innan man inser deras betydelse. Där bokens ångest sakta byggdes på för att mot slutet nå ett dånande crescendo är filmens ångest närvarande nästan från den första filmrutan. Det är läskigare än de värsta skräckfilmerna. Pojkarna som spelar Kevin är otroliga! Och Tilda Swinton är som vanligt lysande. Jag rekommenderar den här filmen å det varmaste.

 

Doctor Who-present

Nå, fellow Doctor Who-fantaster, vad tycker ni om min födelsedagspresent i form av Tardis samt Dalek salt- och pepparströare? Utan att jag ens nämnt att jag ville ha dem så prickade mina vänner den sak som stod överst på min önskelista från SF-bokhandeln. Hur fantastiskt som helst och jag kan inte få använda dem fort nog.

Och så fick jag sällskapsspelet QI efter favoritprogrammet med samma namn, hur kul som helst! Steven Fry rules! Fast det gör tydligen inte jag som förlorade första spelomgången...

Borde vara död, av Pål Eggert

Sebastian arbetar som socialarbetare på Lundbygården som är ett boende för hemlösa i Göteborg. Tillsammans med sina kollegor försöker han hjälpa de psykiskt sjuka, missbrukarna och de kriminella men det är långt ifrån lätt alla gånger. Att Sebastian själv bär på hemligheter, både magiska och mer våldsamma i form av huligankontakter, gör inte jobbet lättare. En dag flyttar Isa in. Isa som har en svans och verkar vara förföljd av döden, människor som pratar med henne tar livet av sig strax efteråt. Sebastian inser snart att han måste konfrontera henne men hur pratar man med någon man tror kan vara farlig?

Jag slukade de första hundra sidorna av den här boken, läste som besatt trots feber och svidande ögon. Det var spännande, fartfyllt och hade ett rejält driv. Speciellt gillade jag delarna om Sebastians barndom i Jehovas Vittnen, det är något fascinerande med uppväxthistorier som är så olika ens egen. Även berättelserna om människorna på Lundbygården tilltalade mig, detta myller av folk som hamnat snett i livet och som sällan beskrivs med så mycket ärlighet och kärlek som här. Men sedan tappade allt liksom farten och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som gjorde att jag plötsligt inte gillade lika mycket längre. Det blev för spretigt och hattigt och jag upptäckte till min sorg att jag helt enkelt inte brydde mig om Sebastian, Isa eller hur det skulle gå för dem. Tror det kan vara så enkelt att Borde vara död inte var min kopp te. 

Kika in på Swedish Zombie där Jonny skrivit en väldigt mycket mer positiv recension!