Beroende av böcker

Tillbaka i Panem

2012-03-02T10:33:00.000+01:00

Det var en svår omläsning, i betydelsen att den tog lång tid, och till en början förstod jag inte riktigt varför. Första gången jag läste Hungerspelen slukade jag sidorna på ett sätt som jag sällan gjort efter tonåren. Det var outhärdligt spännande och jag låg vaken om nätterna för att jag måste veta hur det gick, ibland kom jag till och med på mig själv med att bokstavligen hålla andan under vissa partier. Att det nu tog så pass mycket längre tid tror jag beror på att jag var så smärtsamt medveten om hur det skulle gå. Bara ett exempel av många, men redan innan Katniss släppte getingboet så drog jag efter andan, bläddrade fram några sidor och läste ”mellan fingrarna”, men lade sedan bokmärket på plats och släckte lampan. För jag visste att jag inte skulle klara av hallucinationerna, inte just då. Och liknande var det med de flesta av scenerna i boken. För det kommer sällan lugna stunder när man kan andas ut och eftersom jag visste hur mycket smärta och förvirring Katniss skulle gå igenom så fick jag ont i magen. Hur ska jag klara av filmen, undrar jag nu, som för övrigt har premiär på min födelsedag. Gissa om jag är peppad!

The Curious Incidient of the Dog in the Night-Time, av Mark Haddon

2012-03-01T15:03:00.002+01:00

All the other children at my school are stupid. Except I’m not meant to call them stupid, even though this is what they are. I’m meant to say that they have learning difficulties or that they have special needs. // …sometimes the children from the school down the road see us in the street when we’re getting off the bus and they shout ‘Special needs! Special needs!’ But I don’t take any notice because I don’t listen to what other people say and only sticks and stones can break my bones and I have my Swiss Army Knife if they hit me and if I kill them it will be self-defense and I won’t go to prison.

Det börjar ganska lågmält som en historia om en pojke med Asperger vars grannes hund har blivit dödad med ett trädgårdsredskap. Pojken, som heter Christopher och tycker mycket om boken Baskervilles hund, bestämmer sig för att liksom Sherlock Holmes bli detektiv så att han kan lösa mordgåtan. Långsamt växer det fram en bild av Christophers inrutade liv tillsammans med pappan och tamråttan Toby. De första hundra sidorna är ganska småputtriga men sedan händer något riktigt stort. Flera gånger fördjupas den här historien, den liksom växer in i sig själv, och tillsammans med Christopher tvingas man uppleva hur hans trygghet börjar naggas i kanterna. Även om man inte förstår alla hans ceremonier och bestämda sätt att göra saker så känns det i hjärtat när han pressas att ta större och större steg ut i de folksamlingar han avskyr för att prata med främlingarna han fruktar.

Det enda negativa är att det kan bli lite tjatigt med det här: Jag har Asperger och tänker så här-snacket. Så resonerar inte normativa personer heller, man bara är. Och är det något man är extra dålig på när man har AS så är det att definiera sina känslor och tankar i jämförelse med andra människor, för kunde man förklara varför man reagerar som man gör så skulle det inte finnas lika många problem i kontakten med andra individer. Visst måste Christophers speciella sätt att ta sig an världen klargöras men åtminstone jag tröttnar något på upprepandet. Kanske hade det blivit bättre om han enbart fått vara sig själv, utan millimeterförklaringar till precis allt. (Det gjordes för övrigt väldigt snyggt i Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära.) Men det är verkligen det enda jag retar mig på och det enbart i början av boken, innan historien tar fart. I övrigt så är det en smått fantastisk historia och det på ett väldigt brittiskt realistiskt sätt, det vill säga helt utan det där behovet att knyta ihop alla trådar på ett övergulligt sätt.

Zombier på pendeltåget

2012-03-01T09:25:00.000+01:00

Eftersom jag inte vann boken hos Swedish Zombie igår så gick jag givetvis raka vägen och köpte den. Så ny pendelbok är: Varma Kroppar av Isaac Marion.

Böckerna och maten

2012-02-28T19:48:00.000+01:00

Varför är man så lättpåverkad att man köper det de äter och dricker i de böcker man läser? Vet inte hur många gånger jag lagade chili för att de åt det i Morganvilleböckerna och nu när jag läser i The Curious Incident of the Dog in the Night-Time att Christopher köper en Milky Bar, vilket i och för sig inte finns i Sverige men min hjärna översätter det blixtsnabbt till Milky Way, så tar jag en ur godishyllan när jag ska handla mat. Förstår författarna vilket inflytande de har? Tror man, åtminstone tillfälligt, skulle kunna ändra en folkgrupps matvanor enbart för att alla läser samma bok.

Den odödliga Henrietta Lacks, av Rebecca Skloot

2012-02-27T19:32:00.001+01:00

Innan jag föddes blev min mormor diagnostiserad med bröstcancer. Läkarna opererade bort ett bröst, flera lymfkörtlar runtomkring samt annan vävnad och strålade hårt. Under resten av sitt liv hade hon en armhåla och en arm som inte bara såg ut som om kirurgerna skurit i dem på måfå, de var även väldigt mycket svagare än den andra friska sidan. Hon åt stark medicin resten av sitt liv. Men hon fick extra tid, hon levde. Det var så cancervården såg ut på den tiden och mer än något annat är jag tacksam över att vi fick behålla henne så länge som vi fick. Utan behandlingen hade jag aldrig fått lära känna henne. Innan mormor slutligen gick bort förlorade vi min moster som endast blev fyrtioåtta år gammal, även hon drabbad av bröstcancer. Jag har tänkt mycket på dem när jag läst om Henrietta Lacks, för hur mycket av vetenskapens framgångar har vi i vår släkt henne att tacka för? Men även: vad skulle vi ha tänkt om våra cancersjukas vävnader använts såsom Henriettas använts? Vad hade jag känt då?

Henrietta Lacks var strax över trettio år när hon 1951 dog av sin livmoderhalscancer på John Hopkins, ett sjukhus för mindre bemedlade svarta i Baltimore, Maryland USA. Redan innan hon gick bort togs cellprover av hennes tumörer och vid obduktionen togs fler, både celler med cancer och friska sådana. Tidigare hade alla celler läkare tagit från patienter dött efter en viss tid, Henriettas bara levde vidare och delade sig i all oändlighet. Mycket snart insåg forskare vad de skulle kunna göra, vilka tester de skulle kunna utföra. Mycket riktigt har Henriettas celler gjort underverk, nu sextio år senare har de bland annat legat bakom tre Nobelpris och låg till grund för poliovaccinet. Henriettas kvarlevande familj däremot, de lever ännu i fattigdom, är lågutbildade och många av dem lever med bland annat hörselskador som ett resultat av kusingifte. Inte för att de därmed ska kunna köras över lättare, tvärtom borde skyddet runtomkring dem då vara större. Men samhället har svikit dem. De trodde länge att deras mamma var klonad och levde i London i många exemplar. Speciellt dottern Deborahs förvirring har varit hjärtskärande att läsa om. Alla människor som någon gång tagit del av modern sjukvård borde läsa den här boken, den för en viktig diskussion om etik och moral och många av oss har förmodligen Henriettas celler att tacka för så oerhört mycket. Låt dig inte skrämmas av den första delens beskrivningar av celler och hur de fungerar, det blir lättare. Det är en välskriven och sorglig bok.

När läkarna ville testa alla kvinnor i min släkt för att se om vi har bröstcancergenen så behövde de även mångas godkännande för att plocka fram sparade vävnads- och blodprover från mormor och moster, om bara en av de efterlevande sagt nej så hade det inte blivit något. Jag såg hur upprört det kunde bli bara när proverna skulle användas för att jämföras med våra egna, vi diskuterade i månader. Jag kan inte ens börja tänka mig hur det hade varit om vi fått veta att dessa prover använts över hela världen, blivit uppsända med rymdfärjor och sprängda i kärnvapenprover. Det går inte att förstå.

Zombieproblematik

2012-02-24T09:43:00.000+01:00

Jag måste erkänna att jag har svårt för en av de mest grundläggande premisserna för zombier. Varför är det så att alla vaknar upp efter döden, trots att de inte blivit bitna? Om det vore enbart de smittade som blev odöda så skulle jag kunna svälja det lättare, men att varje man, kvinna och barn blir det helt plötsligt (simsalabim!) är besvärligt för mig att greppa. Sen behöver ni ju inte påpeka att folk som reser sig efter döden för att äta våra hjärnor inte heller är helt rationellt… Jag ser givetvis den dramaturgiska anledningen. För skulle alla överlevande låsa in sig i stora borgar, arenor och höghus så skulle de kunna leva där lyckliga i alla sina dagar. Men om varje dödsfall, hur naturligt det än må vara med hjärtinfarkt eller olycka, kan resultera i en odöd inom det säkra området så kan vansinnet spridas vidare i ett par kapitel till. Men jag tycker inte att det är logiskt. Eller rättvist.

Operation: avsluta böckerna del 2

2012-02-23T11:08:00.000+01:00

Känner mig fånigt stolt över att ha lyckats beta av två av fyra böcker på min lista, speciellt när jag shoppat väldigt många nya böcker på sistone. Jag vet att det inte låter som så mycket men jag är sjukt dålig på att avsluta saker och brukar i regel bryta mot alla regler jag kan, så snart jag kan (speciellt om jag satt upp dem själv). Är dessutom på sluttampen av Hunger Games, för övrigt en omläsning ursprungligen tänkt på som avslutad innan biopremiären, så då är det bara Henrietta Lacks kvar. Den sistnämnda är en otroligt viktig och tankeväckande bok och jag älskar när jag får veta mer om Henrietta själv och hennes familj men när det kommer till beskrivningar av hur celler och annat medicinskt fungerar så måste min koncentration vara på topp. Vill inte läsa utan att förstå, både boken och Henrietta förtjänar bättre. Så den ska jag avsluta i helgen, när jag fått sova ut. Och därmed har The Curious Incident of the Dog in the Night-Time fått en plats i väskan och är första pendelbok!

Hunger Games, Suzanne Collins

Den odödliga Henrietta Lacks, Rebecca Skloot

~~Zombie Britannica, Thomas Emson~~

~~Horn, Joe Hill~~

Zombie Britannica, av Thomas Emson

2012-02-22T15:16:00.004+01:00

Viss spoilervarning. Men kom igen, det är zombielitteratur, de flesta går faktiskt åt förr eller senare.

Carrie jobbar i Westminister Abbey när zombieapokalypsen bryter ut och hon måste ta sig tvärs över London för att ta sig till sin dotter som är ensam hemma. Vincent är på en sightseeingtur i ett slott i Wales och fångas innanför murarna tillsammans med en brokig skara människor. Craig är på väg till flygplatsen för att åka på semester med sina föräldrar och lillasyster när motorvägen översvämmas av de odöda.

Exempel på vad jag gillar i zombieberättelser och som finns i den här boken:

När människor inte är så himla korkade utan faktiskt behåller sin IQ trots att världen faller i bitar omkring dem. Sen kan man i ren stress, skräck eller förvirring fatta konstiga beslut, inget konstigt med det men i somliga böcker/filmer så verkar karaktärerna ha tappat all intelligens på sida/ruta ett. Så sker inte här.
När de flesta genast fattar exakt vad som är på gång, nämligen zombieapokalyps, så kan jag inte bli lyckligare. För kom igen, de flesta under femtio idag har väl åtminstone någon gång sett en film om ämnet? Skulle folk mot förmodan börja återuppstå från döden, stappla runt och äta människokött, så skulle jag definitivt låsa in mig hemma och sikta på deras huvuden om jag blev anfallen. Om inte annat tills motsatsen bevisats. Blir galen på karaktärer som såsar runt i veckor och vägrar tro på sina egna ögon.
När amerikanerna som semestrar på de brittiska öarna är precis så hallelujakristet dumma i huvudet att jag får hata dem. (Nej, jag avskyr inte alla amerikaner, långt ifrån. Bara den där fanatiska Jesus-Homelandsecurity-typen.) När de sedan äts upp så skrattar jag ett riktigt ondskefullt och elakskurkskratt. Moahahaha!
När karaktärerna får vara mänskliga. Det är vanligt att de blir antingen mesiga offer eller oövervinneliga hjältar. De gånger de får vara precis som vanligt, mestadels godhjärtade men med brister, så blir det bäst. När de tar beslut som kanske får dåliga konsekvenser men man ändå någonstans förstår, då är det lysande zombielitteratur.

Zombie Britannica har givetvis ett par brister. Det är för många personer att följa och det blir lätt hattigt när man blixtsnabbt kastas mellan dessa. Sen när många av dessa personer visar sig ha lite krystade kopplingar till varandra så tycker jag mest att det blir pinsamt. Och sexscenen hade jag kunnat vara utan. Boken är även lite för tjock, den hade nog vunnit på att någon gått igenom den med rödpenna, för någonstans i mitten känns det som att man trampar vatten. Men fördelarna väger över nackdelarna och jag tycker mycket om den här boken. Den känns modern, både till omslag (även om jag vidhåller att det mest liknar ett Deathstarsomslag) och innehåll. Så tummen upp!

Och som en liten zombieparentes: en suverän reklam för andra säsongen av The Walking Dead från en biosalong i Sydafrika. Får rysningar av hur bra det är.

Bokrea

2012-02-22T08:04:00.000+01:00

Vi var kanske ett fyrtiotal som stod utanför dörrarna och väntade på att klockan skulle bli sju men det kom snabbt fler, såg till och med några som kom farande i taxi för att hinna till dörrarna öppnade. Så mycket trevligare det var att vara där tidigt på morgonen istället för att hasta förbi på eftermiddagen när allas tålamod, blodsockernivå och ork är på noll. Nu var personalen pigg och glad och hade tid till att faktiskt stå och småprata med kunderna om böckerna till skillnad mot hur det ser ut om tio timmar när de mest bara pekar när folk frågar något. Så här ska jag göra oftare.

Det blev inte så jättemycket shoppat, bara tre romaner till mig (och en presentbok som inte blev fotad då jag inte vill spoila för den som ska få den). Men åh vad det var värt det ändå! Mysigt, är ordet.

Utlottning hos Swedish Zombie

2012-02-20T16:50:00.001+01:00

Kolla in utlottningen hos Swedish Zombie! Du kan få ett exemplar av Isaac Marions bok Varma kroppar. Boken handlar om en zombie som otippat nog blir förälskad i en levande tjej. Jag är väldigt nyfiken på den här och kommer att läsa den oavsett om jag vinner den nu eller om jag ska köpa den senare.

Två recensioner av boken hittar du här: Swedish Zombie, Bokstävlarna.

Boklycka och boksorg

2012-02-19T16:37:00.000+01:00

Pojkvännen kom på att han måste åka till Barkarby Outlet och köpa nya kläder för fåniga summor pengar så jag följde med för att vara... i vägen. Halvvägs dit kom jag lyckligtvis på att där mitt bland alla klädbutiker, hamburgerrestauranger och kaffeställen faktiskt finns en bokhandel, en outlet för böcker, och blev genast på bättre humör. Tyvärr upptäckte jag när jag kom dit att de hade konkursutförsäljning, vilket innebar halva priset på redan billiga böcker, men de kommer inte finnas där nästa gång jag åker dit. Så boklycka och boksorg på samma gång. Frossade loss på tre inbundna böcker för hela 224:-.

Horn, av Joe Hill

2012-02-16T14:23:00.000+01:00

Han tvivlade inte på att Merrin hade ropat på Gud här medan hon våldtogs och dödades, i sitt hjärta om än inte med sin röst. Gud hade svarat att just nu är det många som ringer och att hon fick vänta tills hon var död.

Den här boken låg länge näst längst ner i min läshög. Jag köpte den omedelbart när den kom ut eftersom jag gillade författarens tidigare böcker: En hjärtformad ask och novellsamlingen Vålnader. Men Horn blev liggande. Tog upp den ibland och läste några sidor fast det kändes aldrig helt rätt, förrän nu. Å andra sidan var det helt jädra förbaskat rätt just nu och jag blir så lycklig när det händer.

För ett år sedan våldtogs och mördades Ignatius ”Ig” Perrishs flickvän Merrin och i samhällets ögon är han den skyldige även om absolut inget kunnat bevisas. Lagom till årsdagen super sig Ig full och när han vaknar upp blir en jobbig bakfylla än värre när han upptäcker de två horn som vuxit ut i hans panna. Horn som ingen riktigt verkar lägga märke till förutom när de ser rakt på honom och har den effekten att alla som talar med Ig börjar erkänna sina hjärtans innersta tankar och önskningar. Chockad lyssnar han bland annat till en småbarnsmammas vilja att för alltid lämna sitt skrikande barn på golvet till läkarmottagningen. Snart inser han att han kan använda denna nya förmåga till att ta reda på vem som verkligen mördade Merrin.

Jag vet hur orättvist det är att jämföra Joe Hill med Stephen King (och hur innerligt de båda avskyr det) men jag finner det väldigt svårt att låta bli för det är så mycket som är likt och inte bara det att de båda skriver med det övernaturliga som bas. De har snarlika metoder för att närma sig en person eller ett problem, för att inte tala om alla popkulturella referenser de gillar att strö kring sig. Och kanske älskar jag Hill lite extra just för att hans referenser även är min generations? Hill har samma typ av berättarstil som King, de är båda experter på att få en att tro att det man läser inte är något speciellt. Till en början. Men snart inser man hur skickligt och lekande lätt man sugits in i texten och berättelsen, det är stor begåvning maskerad som enkelhet. Men jag anser att Hill kommer att bli en bättre författare än sin pappa, om han nu inte redan är det. Han överglänser definitivt om man jämför var King befann sig vid tre publicerade böcker. Det finns ett lugn i Horn, som om Hill visste vad det var han höll på att skriva, en självsäkerhet som jag tycker mycket om. Det är rått och otäckt precis på det sätt som jag finner mest obehagligt. För monster i all ära men det finns ingenting läskigare än när de man älskar och litar på plötsligt börjar berätta sådant de haft på hjärtat hela sina liv och det inte är något trevligt om kärlek och tillit de delar med sig av. Förutom ett par scener där ormar råkar illa ut (har väldigt svårt för lidande djur) och några avsnitt när våldet får huvudrollen så älskar jag den här boken, den skrämmer mig på helt rätt sätt. Det är fantastiskt bra skrivet. Tack så jättemycket Joe Hill.

Epic fail

2012-02-16T10:35:00.000+01:00

Jag tog mig ända till Centralen innan jag köpte och tittade i en ny bok. Men jag läste "bara" ett par sidor. Nu ska jag lägga den under något tills jag läst ut de andra böckerna. Lovar. På heder och samvete.

Och jag skyller allt på Pocketshop. Allt.

Operation: avsluta böckerna

2012-02-14T09:24:00.000+01:00

Jag vet ärligt talat inte var tiden tar vägen. Varje dag inleds med en uppriktig vilja och önskan att läsa men sen när jag stupar i säng sjutton timmar senare så har jag oftast inte hunnit eller orkat så många sidor som jag tänkt. Ett problem är att jag är halvvägs i många böcker eftersom jag är så snar att påbörja något nytt när jag känner att jag behöver en skjuts framåt. Vilket fungerar i ungefär… en halv bok. Så nu påbörjar vi ”operation avsluta”. Jag lovar härmed att läsa ut följande böcker innan jag ens öppnar eller tittar åt någon annan bok:

Hunger Games, Suzanne Collins

Den odödliga Henrietta Lacks, Rebecca Skloot

Zombie Britannica, Thomas Emson

Horn, Joe Hill

Gardellördag

2012-02-11T18:35:00.000+01:00

Schemalade mitt Gardell-inlägg redan i fredags då jag skulle på fotboll idag. Efter att ha suttit på en kall plaststol i nittio minuter så kändes det lite som att jag aldrig skulle bli varm igen, även om en Fish & Chips-middag på en pub hjälpte en hel del. Nu ska jag sätta mig till rätta i soffan och läsa igenom alla andras bidrag.

Pocketlover

Boklandskap

Bokföring enligt Monika

Västmanländskans bokblogg

Sagan om sagorna

Mirthful's bookblogg

Fiktiviteter

Jenny – för att hon förtjänar ett eget inlägg

2012-02-11T10:30:00.007+01:00

Ett inlägg i Fiktiviteters Gardellördag.

Det blev baklängesläsning av det här. Först läste jag Jenny, sedan Ett UFO gör entré och slutligen En komikers uppväxt och trots att jag läste dem alla så handlar i stort sett allt jag skriver idag om den sista boken och om personen Jenny. Jag tror inte att läsordningen egentligen spelade så stor roll då jag läst dem alla så många gånger men det var ändå intressant att få färdas bakåt i tiden. Kanske såg jag allt lite mer ovanifrån, eller som genom ett filter? Jag hade tid att vänja mig vid ondskan i händelserna när de till att börja med nämndes som ett minne, något som hänt i en dåtid, och först sedan i ett nu. Jag vet inte, kanske svamlar jag bara. Som alltid så har jag mer att säga än vad jag faktiskt får fram, de här böckerna framkallar den reaktionen hos mig. Allt det jag känner låter så fattigt när jag fått ner det i skrift, orden bleknar. Mer än något annat så var det en väldigt plågsam omläsning. Speciellt boken Jenny, som endast består av 168 sidor, tog mig lång tid att ta mig igenom. Först låg den i badrummet och blev sedan min kvällsbok, det vill säga att jag läste så mycket jag orkade innan jag somnade. Men sällan blev det mer än några få sidor åt gången. Det gör ofta ont att läsa Jonas Gardell och Juha-trilogin är nog bland de värre på skalan. Mitt exemplar av den här sista boken är välläst, de första tjugo sidorna ligger löst och måste hållas inne av omslagsfliken, men nu var det många år sedan jag läste den senast. Jag hade hunnit glömma.

Det är sista kvällen med gänget, snart ska de splittras upp och börja i gymnasiet och det kräver en rejäl fest. De samlas vid Sävbyholmssjön med cigaretter och sprithäxor. För en gångs skull så är Jenny medbjuden. Att det är för att Sofi Bodén ska ha någon att gå genom skogen med är mindre viktigt för Jenny, hon ska få vara med. Men under kvällen händer något som får henne att önska att hon stannat hemma. Femton år senare får Juha slutligen veta vad som hände, han som inte gick på den här sista festen. För att få hela sanningen reser han runt bland sina gamla klasskamrater och ställer frågor.

För oss som inte trivdes så bra i skolan (okej, grovt förskönande beskrivning) så är det mycket igenkänning, för trots att Juha och Jenny går på högstadiet tio år innan jag själv gjorde det så skulle det kunna vara min historia de berättar. Inte mycket förändrades på det årtiondet förutom ytliga saker: musiken, modet och möjligen ett par tonårsuttryck. Men stommen är exakt den samma, tonåringars ondska förändras sällan. Gardell väjer inte för det obehagliga, inte ens för de läskigaste av detaljerna i händelserna. Man får ingen chans att vrida bort huvudet och blunda för allt framstår med glasklar skärpa. Möjligtvis är boken för kort och lite för spretig men det känns som att det var en berättelse som han var tvungen att berätta. Jag tycker mycket om den. Jag gillar att man får lära känna den vuxne Juha, vem han blev. Samt att man i åtminstone ett fall får njuta av att det gick åt helvete för en av plågoandarna från skolan, för trots att den mannen fortfarande är en mobbare så gräver han sakta sin egen grav.

Jag har vant mig vid att vara vuxen. För varje år som går så glömmer jag lite till om hur det var att vara så utsatt såsom Juha och Jenny är och enligt Jan Guillou så tar det trettiofem år att bli av med biverkningarna av mobbning. Så mycket tid som enbart går åt till att åter försöka hitta sin plats som människa. Med jämna mellanrum läser jag alltså om Juha-trilogin, främst för att det är en helt suverän bokserie om ett svenskt sjuttio- och åttiotal som inte längre finns men också för att påminna mig själv om de som fortfarande lever i det där helvetet. Varje sekund av varje dag finns det barn som mår sådär helvetiskt dåligt och inte tror att de kommer stå ut terminen ut, än mindre den kommande lektionen.

En av de saker som gör mest ont när jag läser Jenny är det där mantrat: Men det måste hon väl ändå förstå själv? Jenny ska vara medveten om varför hon inte får vara med och dessutom gilla läget, de övertygar henne om att hon inget är värd och får henne att hata sig själv när hon tror dem. Mobbarlogik när den haltar som mest, man skuldbelägger offret och får henne att hålla med om att det är hennes eget fel. Även om mitt hjärta brinner, totalt och förbehållslöst, för Jenny så kommer det ändå ögonblick när till och med jag vill be henne skärpa sig. Jag vill ryta åt och ruska henne tills hon blir arg och skriker tillbaka. Skärp dig nu då tjejen! Ge igen! Jag vill be henne att inte vara så jävla mesig! Och sedan skäms jag. Älskade Jenny med det tunna håret. Dumma Jenny som får mig att se mina egna svaga sidor. Men allt jag kan göra är att smälla igen boken och frustande vanka fram och tillbaka i lägenheten. Framför mina ögon flimrar alla dessa tidningsartiklar jag läst genom åren, de om tonåringar som inte orkat mer utan tagit sina liv, det uppenbara slöseriet. Jag minns John Hron som slogs ihjäl av en mobbare. Varnar dock vad gäller att googla hans namn för man får på första sidan upp väldigt otäcka obduktionsbilder som är svåra att värja sig från. Eller förresten, gör det, googla hans namn. Och se på bilderna. De är en varning om vad mobbning i värsta fall kan leda till. Många rycker på axlarna angående barn som befinner sig i sådana här konstellationer och tycker att de ska få lösa sina problem själva. Det tycker jag motbevisas ganska bra i Gardells böcker för här får vi läsa vad obehandlad mobbning leder till, nämligen våld.

Man lämnas ändå med lite hopp när man far ifrån Sävbyholm efter skolgången från helvetet. Juha går utan att vända sig om och Jenny hittar senare ett liv någon annanstans. Det går att överleva även det värsta.

-I love you. -No you don’t. But thanks for sayin’ it.

2012-02-09T15:06:00.000+01:00

Stor fet spoilervarning!

Buffy the Vampire Slayer säsong 7

Säsongen som pendlar mellan galen humor och den djupaste, svartaste skräck och sorg. Och det går fort i svängarna. Det känns ända ner i tårna att det är den sista säsongen, det är som att allt och alla stretar emot samtidigt som det oundvikligen rasar mot slutet. När man dessutom vet hur det slutar så blir det än mer plågsamt. Man tittar med andan i halsen, skrattar lite hysteriskt.
Andrew firar nya triumfer med sina videoinspelningar och ritande på whiteboard, älskar avsnittet när han spelar in en dokumentär som han döper till "Buffy, Slayer of the Vampyres" (Storyteller).

Ett av de finaste ögonblicken någonsin i serien är när Cassie i avsnittet Help säger till Spike: She'll tell you. Someday she'll tell you. Och om man inte är helt med så kan man missa betydelsen men sen när ögonblicket verkligen kommer i det allra sista avsnittet så är det outhärdligt. För sen dör han. Vad är det för j*vla mening då!?

Principal Robin Wood. Här har jag inget rumsrent att säga men har du inget emot lite snusk så kan du markera den vita texten och läsa.

Principal Wood, he can give me wood any time! Vilka ögon, vilket... allt.

Jag har egentligen inte så jättemycket emot hela Spike-dödade-Woods-mamma-så-nu-måste-de-vara-dödsfiender-konceptet men lite tradigt blir det. Fast jag älskar scenerna som utspelar sig i sjuttiotalets New York, Spike är spikigare än någonsin där.

Caleb. En av de sexigaste killarna med mormonlugg jag någonsin stött på. (Och tro mig, jag kan allt om dessa luggar då jag under snedluggens åttiotal växte upp ett stenkast från Skandinaviens enda mormontempel och var kär i många killar av den tron.) Att han är ond spelar liksom ingen roll, jag till och med gillar att han är elak. Den bästa Big Bad Buffy någonsin haft. Och när han sedan dök upp som Captain Tightpants i Firefly var kärleken ett faktum.
Tjejerna då? Säsong 7 fullkomligt kryllar av tjejer och ärligt talat blir det ganska ofta för mycket internatskola med alla intriger. Men Buffy och Willow är otroligt bra, till och med Dawn tonar ner de barnsligt jobbiga dragen och är till och från riktigt trovärdig. Och jag blir lika upprörd varje gång jag ser Buffy bli bortröstad av hela gruppen till förmån för Faith, vill klösa ögonen ur dem allihop. Sveket känns ända in i märgen på mig, hur många gånger jag än ser avsnittet.

Yeah, Buffy? What are we gonna do now?

Vi måste prata om Kevin

2012-02-08T09:30:00.000+01:00

Vi måste prata om Kevin, en bok som klistrade sig fast i mig när jag läste den och har suttit där sedan dess, karaktärerna går liksom fortfarande bredvid mig. Den är djupt obehaglig och jag fick en ingivelse att läsa ”mellan fingrarna”, såsom man gör när man ser en otäck film. Jag skulle vilja läsa om innan jag ser filmen på bio men vet inte om jag hinner. Undrar hur de lägger fram historien, om det är gjort som i boken med tillbakablickar och brevskrivande. Ser fram emot att se filmen men fasar samtidigt för är den ens bara hälften så stark så kommer det bli jobbigt. Premiär nästa fredag.

Den här är min favorit, Miriam:

2012-02-07T12:02:00.002+01:00

Förutom zombievarianten som redan finns som ett permanent inslag högt upp till höger i min blogg. Givetvis.

Detta är ett svar på det här inlägget hos Schitzo-Cookie's Bokblogg.

Vad har du för relation till Chick Lit?

2012-02-07T09:58:00.001+01:00

Var helt slut när jag kom hem igår kväll, hela den här veckan ser ut att bli lång med många tidiga morgnar. Så jag läste inte det nya numret av VI Läser så jättenoga men en sak stack ut när jag bläddrade igenom, nämligen att Chick Lit är på väg ut. Att kvinnor verkar ha tröttnat på den eviga jakten på Den Rätte och att en idé om varför kan vara att mer äventyrliga kvinnoporträtt, som i exempelvis Twilight (WTF?), är att skylla på. Var jag helt trött i mössan eller stod det verkligen så? Har funderat på det sedan jag vaknade i morse men hade alldeles för bråttom för att hinna fotografera uppslaget med artikeln. Min enda erfarenhet av Chick Lit är lite Marian Keyes för tio år sedan; när jag blev dumpad kom mamma förbi med Vattenmelonen samt en flaska Baileys och lämpade av hos mig där jag låg på soffan och grät. Och den tjänade definitivt sitt syfte, ja både boken och flaskan.

Min väg in i litteraturen har varit allt annat än rak. Jag har ofta snurrat ut i periferin och spenderade stora delar av min barndom med att läsa Kalle Anka, Starlet-noveller och mycket annat som inte ansågs som ”fint”. Min mamma tvekade aldrig när det gällde min läsning, för henne var det viktigt att jag läste, exakt vad var en helt annan fråga. Vet kompisar vars föräldrar ville att barnen skulle läsa klassiker och spenderade kvällarna med att traggla sig igenom Huckleberry Finn, Moby Dick och Unga Kvinnor fast de var i fel ålder och på helt fel nivå och därför tyckte det var dötrist. (Det var för övrigt samma föräldrar som förfasade sig över att mamma lät mig läsa Grottbjörnens folk på mellanstadiet.) De människorna är inte läsare idag. Så jag aktar mig noga för att krympa andras läsupplevelser, jag tror att Chick Lit har ett syfte, ofta viktigare än man kanske först tror. Är det lättare att förminska tjejers och kvinnors läsning? Se det som mindre värt? Vad har du för relation till Chick Lit och annan ”tjejläsning”?

Uppdatering: Så här står det i VI Läser angående de dalande försäljningssiffrorna för Chick Lit:
Delvis beror detta på en ny generation läsare. De som har vuxit upp med Harry Potter och Stephenie Meyers Twilightserie är inte lika intresserade av att läsa om jakten på Mr Right.

Tistelblomman, av Amanda Hellberg

2012-02-05T20:04:00.000+01:00

Maja Grå har flyttat från Oxford och tillsammans med fästmannen Jack ska hon bo i ett hus på det skotska höglandet. Huset kallas för Tistelblomman och invånarna i den närbelägna byn ger antydningar om hemsökelser och spöken. Då Maja själv har gåvor som gäller det övernaturliga kan hon snabbt konstatera att ryktena stämmer, det är något som inte står rätt till med det ensligt belägna huset. Mystiska händelser inträffar allt oftare och när Jack måste resa iväg några dagar eskalerar allt.

Jag läste den här boken på några timmar, det driv som fanns i Hellbergs tidigare böcker finns definitivt här. Man måste få veta hur det går och jag blir överraskad av upplösningen för den har jag inte lyckats lista ut för tidigt. Och jag älskar den här historiens twist, för den är oväntad. Hellberg har ett fantastiskt fint språk men jag blir inte lika berörd eller kommer personerna så nära såsom jag gjorde i Döden på en blek häst. Det är en bra bok, ofta en riktigt bra bok, men jag kan inte låta bli att sakna den råhet som fanns i Styggelsen. Kanske blir mina förväntningar fel ställda när jag hela tiden tänker mig någon liknande det som fanns i den första boken?

Det blir lite irriterande med alla dessa nästintill identiska möten med lokalinnevånare som meddelar att jo visst vet de något om traktens spökhus, de vet ganska mycket, men de tänker inte berätta ett skvatt för det unga par som just flyttat in där. Trots att tystnaden kan kosta sagda par livet. Jag undrar, skulle det vara så i verkligheten? Varför inte skrämma iväg dem med skräckhistorier och se till att de inte spenderar en enda natt i det hemsöka huset där alla verkar ha sett eller varit med om något. Men då skulle det givetvis inte bli någon spökhistoria...

Nu ÄR det äntligen lördag

2012-02-04T09:54:00.000+01:00

Bok, DN's Boklördag, te och två pälsbollar. Kan det bli bättre?

För ut tänker jag inte gå om jag inte måste.

Är det lördag snart?

2012-02-01T21:37:00.000+01:00

Felicia försvann, av Felicia Feldt

2012-02-01T11:46:00.000+01:00

Det är riktigt plågsamt att försöka skriva om den här boken. För de flesta av reaktionerna finns kvar inom mig, på ett ställe där jag inte riktigt kan nå dem eller åtminstone inte sätta dem samman till förståeliga meningar. Därför är det svårt att få fram en regelrätt recension så detta kanske ska läsas mer som en samling tankar om en bok. Gissar att alla numera känner till historien så jag drar den inte igen.

Jag kan inte hålla på och spekulera i vad som verkligen hänt eller inte, för det är omöjligt för mig att veta. Men ändå kliar det i mig då jag vill börja leta bevis för att se vad som är sant eller inte. Det måste finnas sjukhusjournaler (eller brist på sådana) tänker jag; bekanta, vänner och före detta män som kan vittna till någons fördel. Men i slutet av varje sådan tankecykel så kommer jag ändå på att det inte spelar någon roll, inte för mig som läsare. Inte egentligen. Därför läser jag boken som sanning. Inte för att det sista ordet är det som stämmer mest utan för att jag helt enkelt inte kan ta mig igenom en bok med misstänksamma glasögon, just när jag läser så måste det få vara sanningen. För det är just en bok, inte ett rättegångsprotokoll eller en officiell utredning.

Felicia försvann är en bok om en släktförbannelse som hela tiden kräver nya, yngre offer. Vad som händer när ingen orkar eller förmår att bryta den, åtminstone inte helt. Jag känner till den där förlamningen, hur enkelt det är att bara låta saker vara av vana, leda och framförallt rädsla för att det där nya ska vara något ännu värre. Jag kan inte döma någon, jag får inte, men barnens utsatthet är det allra värsta, att det finns vuxna i deras närhet men att just de som ska skydda som gör allt det hemska. Det är så fruktansvärt äckligt när de vuxna kvinnorna och männen utnyttjar minderåriga barn eller bara ger dem inblickar i sådant som de inte ska se på många år. Jag blir rasande arg, ligger vaken på natten och läser fast jag borde sova. Alkoholistens förnekelser är väldigt bekanta. Jag vet att de kan göra och säga saker på måndagen och vara i full förnekelse tisdag morgon. Det där ständiga glaset i handen, ilskan, självömkandet och hur de modellerar världen efter hur de tror att den ser ut. Hur de vill att den ska se ut. Det enda sättet de står ut med att den ser ut. Brukar tänka på vad Katerina Janouch brukar säga, nämligen att alkoholisten ljuger till och med när han/hon säger hej. De ljuger tills de själva är säkra på att det de säger är sanningen. Så när Felicias mamma i slutet av boken säger att hon aldrig slagit sin dotter så är jag ganska säker på att hon tror på det själv.

Boken är skriven i korta stycken och ibland tappar jag bort mig i tiden även om plats och årtal är rubriken för varje ny del. Kanske hoppar det lite för tvärt? Eller så kanske det är meningen att det ska vara lösryckt och fragmentariskt, såsom minnet ofta är. Jag läste ut boken mindre än ett dygn efter att jag fått hem den, tror inte det finns något annat sätt än att sluka den och jag tyckte väldigt mycket om den. Inte trots att den var upprörande och otäck, utan just för att.

Zombieförvirring

2012-01-31T15:04:00.000+01:00

Bad Swedish Zombie om ett boktips och fick inte mindre än fyra! Gick omkring med tre av dem i famnen inne på SF-bokhandeln en lång stund igår igår innan jag lade ifrån mig en och gick till kassan med två. Har så himla mycket oläst att jag inte riktigt kan motivera inköp av tre helt nya böcker, speciellt inte då Adlibris meddelat att det bokpaket jag beställde förra veckan nu är på gång. Påbörjade hur som helst Zombie Britannica igår och lyckades bli förvirrad redan efter baksidestexten och de första sidorna i boken. Första meningen på baksidan lyder:

Cassie’s day as a guide at Westminster Abbey begins badly when zombies storm into the building and eat the tourists.

Undrade när den här Cassie skulle komma in i bilden men förstod till slut att jaha, de hade skrivit fel på baksidan och huvudpersonen i boken heter Carrie. Och hon jobbar som städerska, inte guide. Lite ”Kom ihåg att det inte är personen i filmen som skrivit brevet”-känsla. Kom ihåg att personen som skrivit baksidestexten inte läst boken. Men jaja, detaljer, detaljer. Fast är det bara jag som får Deathstars-vibbar av omslagsbilden? Helt klart mer hårdrocksbandskänsla än köttätande zombie.

Midnight Alley, av Rachel Caine

2012-01-31T08:38:00.001+01:00

Viss spoilervarning om man inte läst de två tidigare böckerna i serien.

Claires äventyr bland vampyrerna i Morganville rasslar vidare i oförminskad fart. Hon har nu skaffat sig beskydd från Amelie, den äldsta och starkaste vampyren i staden och med det så följer skyldigheter som blir allt svårare att dölja för Eve, Shane och Michael. Att Michael dessutom nu är en av vampyrerna gör inte saker lättare. En mördare (utan vassa hörntänder) dödar oskyldiga människor och dumpar kropparna utanför Glashuset vilket givetvis drar till sig ovälkommen uppmärksamhet från polisen och Eves bror Jason har precis kommit ut ifrån fängelset. Är mördaren och Jason samma person? Nu är det inte längre bara farligt att vara ute efter mörkrets inbrott utan på dygnets alla timmar.

Jag är, som jag sagt så många gånger tidigare, riktigt förtjust i de här böckerna. Det var länge sedan jag kände sådan läsglädje och mycket är det nog rätt bok i exakt rätt tid, jag är i behov av tonårsromantik och lagom läskiga övernaturligheter just nu. Visst finns det brister, som den där ständiga uppräkningen av kläder och smink som tråkar ut mig något så fruktansvärt men nog betyder mer för de yngre läsarna. En annan sak är att alla är så vackra och söta och varje gång en ny ung man presenteras så får man genomlida en beskrivning av hans varma ögon, breda axlar, spelande muskler och roade leende. Nog! Nåd! Fast tack och lov slipper vi allt vad skuldkänslor heter från Claires sida, hon lägger ingen vikt vid vad hon tänker om andra än sin pojkvän. För jag tycker att Claire är en i huvudsak stark karaktär som lyssnar mestadels till sitt eget huvud och jobbar sig igenom problemen på ett självständigt sätt. Detta även om hon gör många, många dumma saker, men kom igen, hur skulle det bli några äventyr om hon satt hemma och läste läxorna? Och jag skrattar så väldigt mycket mer i den här tredje boken men om det beror på att den helt enkelt är roligare eller om det är en översättningsgrej, det vet jag inte.

Men. Och här kommer nu ett ganska stor ”men” för jag har stått ut med det mesta vad gäller mossiga könsroller fram tills nu just för att böckerna som helhet har gett mig så många andra, bra saker. I en scen på en fest så börjar Shane slåss med ett gäng andra killar, mest bara för att han vill och kan, lite Boys Will Be Boys (med en vag ursäkt som handlar om att rädda flickornas heder). Claire vill först hindra honom men Eve stoppar henne:

Claire hated it. She hated seeing Shane get hit, and she didn’t much like the way his eyes lit up when he was knee-deep in conflict, either. Stupid to be upset by it, she guessed, considering this was part of why she was so attracted to Shane in the first place – the way he would unhesitatingly throw himself into things, especially when it came to protecting others. Eve was practically reading her mind.”Let him be who he is,” she said. “I know it’s hard, because in general, guys are clueless, and you just want to fix it, but just – let him be. You don’t want him trying to change you, right?”

Vänta här nu… Shane slåss för att det är vem han är och killar är i allmänhet clueless och Claire får inte tycka illa om det för hon vill väl inte försöka förändra honom mot hans vilja? Det var den största smörja jag läst på länge. Och Claire bara finner sig! Vill han slåss så får han väl göra det, men hon måste väl ändå få uttrycka sina känslor om saken? Det här är inte vad jag skulle vilja sätta i händerna på en redan osäker tonårstjej som kanske har en våldsbenägen pojkvän. Jag står som sagt ut med mycket i helhetens namn men här nådde även jag en gräns och fick lägga ifrån mig boken ett tag för att jag blev så fruktansvärt arg. Dyker det upp mer sådant här dravel så är jag tveksam till att fortsätta läsa serien, vilket skaver en del i hjärtat då jag kommer sakna Claire och Morganville men den förolämpning (mot båda könen) som den här festscenen faktiskt är fick mig att dra öronen åt mig. Jag hoppas att det visar sig vara en tillfällig miss som inte kommer upprepas, för i övrigt så tycker jag väldigt, väldigt mycket om Morganvilleböckerna. Och bok tre slutade givetvis med en cliffhanger som hette duga…

Leif GW-hjälp

2012-01-28T10:34:00.000+01:00

Läser i stort sett aldrig det som kallas för deckare, har försökt några gånger men det har oftast slutat med att jag gett upp långt innan bokens slut. Mankell till exempel, drev mig till vansinne (kriminalhistorierna alltså, de skönlitterära gillade jag). Men mamma har länge pratat om Leif GW Persson och att hans böcker är "annorlunda" och efter att ha läst hans självbiografi (Gustavs grabb) så har jag insett att jag förmodligen borde ge honom en chans. Så, börjar jag från början eller kan jag ta en bok i mitten? Vilken är den bästa? Finns det någon man kan hoppa över? Ha nu i åtanke att jag är inne på ett helt nytt område här.

Morganvilleböckerna fungerar SÅ mycket bättre på engelska

2012-01-27T13:33:00.000+01:00

Är i slutet av bok tre nu, Midnight Alley, och tycker att böckerna är väldigt mycket bättre på engelska än de var på svenska. Inte för att jag tycker att de var dåligt översatta, utan för att så mycket är oöversättligt. Visst går det att få fullt förståeligt, men lika bra? Nej. Och jag skrattar oftare när jag läser på originalspråket.

Eve wasn't so understanding. "Are you out of your mind?" She picked up the handiest thing to throw - it happened to be the PlayStation controller - and Shane quickly, carefully de-gamed her. Claire thought he probably wouldn't have moved that fast if Eve had grabbed, oh, say, a book.

Jag tycker mer och mer om alla karaktärerna, även de onda, och njuter av hur allt blir komplicerat. Jag gillar verkligen Claire, hon är inte sådär ängslig som somliga andra kvinnliga karaktärer utan agerar utan att noja eller få dåligt samvete i flera kapitel.

Vinnarna av The Passage!

2012-01-26T20:28:00.000+01:00

Persern hjälpte mig att dra två lotter (hällde alla framför henne och de två första hon hade ner från soffan vann) och bondkatten fick ställa upp på bild med böckerna. Varför ser mina katter så onda ut på bild helt plötsligt?

Och vinnarna är: Lingonhjärta och Henrietta! Då Lingonhjärta var den enda som uttryckte någon slags preferens angående val av bok så får hon den större varianten. Maila mig era adresser på: Beroendeavbocker@gmail.com så postar jag böckerna på måndag. Hoppas de ska få ett bättre hem hos er än de fick här, bli mer älskade osv. :-)

Dagens filmtips

2012-01-26T15:38:00.000+01:00

Dagens filmtips är The Reader från 2008 som går på Sjuan klockan nio ikväll. Den är byggd på en otrolig bok av Bernhard Schlink som må vara liten till formatet men rymmer en hel värld av krig, kärlek, skuld och skam. Min recension av boken hittar du här. Jag såg filmen innan jag läste boken men vet inte riktigt om det spelade någon roll för mitt omdöme. Kate Winslet är som så ofta fantastisk och den då artonårige David Kross är helt suverän. Läs boken! Se filmen!

Jamen då kör vi en utlottning av The Passage då!

2012-01-25T20:55:00.000+01:00

Det verkar finnas ett gäng som ännu inte läst The Passage och är intresserade av ett exemplar, så vi kör på med en utlottning. Redan anmält intresse i kommentarerna till det förra inlägget gäller givetvis, men det går även bra att göra det här, innan klockan 20:00 torsdag kväll, så drar jag två vinnare efter det. Måste dock tillägga att jag inte har möjlighet att skicka till någon som bor utanför Sverige.

Utlottning av The Passage?

2012-01-25T11:42:00.000+01:00

Fick en idé när jag läste hos Swedish Zombie att han slängt några böcker, bland annat The Passage av Justin Cronin. Jag har tre exemplar av just den boken hemma i bokhyllan och det är minst två för många med tanke på att jag inte ens gillade den. Den svenska behåller jag då pojkvännen är intresserad av att läsa men de två engelska tar bara upp onödig plats. (Fråga helst inte varför jag köpte så många ex av en bok jag med nöd och näppe läste ut…) Det handlar alltså om en engelsk storpocket med svartvitt omslag och en liten ”vanlig” engelsk pocket. Båda är delvis lästa även om det större exemplaret är i lite bättre form då det aldrig lämnat hemmet och den lilla fick resa fram och tillbaka till jobbet några gånger.

Så, är det någon som är intresserade av en utlottning? Om inte så lägger jag dem bara på jobbets Bokbord eller skänker dem till Myrorna. Min negativa recension hittar ni här. Men jag var en av få som dissade, de allra flesta älskade den här boken.

Adlibrisbeställning

2012-01-25T10:16:00.000+01:00

Firar lön genom att beställa böcker från Adlibris. Jag har tänkt köpa och läsa Felicia försvann sedan jag först hörde talas om den men igår när jag klev in på Pocketshop så var den första upplagan helt slut. Boken om Henrietta Lacks blev jag intresserad av när Hanneles bokparadis skrev om den. Och Amanda Hellberg är ju ett absolut måste då jag gillade båda hennes tidigare böcker.

1    9789185849680    FELDT, FELICIA:FELICIA FÖRS    Inbunden    168 kr

1    9789137137254    HELLBERG, AMANDA:TISTELBLOM    Inbunden    169 kr

1    9789173433662    SKLOOT, REBECCA:DEN ODÖDLIG    Inbunden    179 kr

Men åh... Kommer mina böcker snart? Det var flera minuter sedan jag beställde.

Bokmärkesnostalgi

2012-01-24T08:37:00.001+01:00

När man läser Harry Potter och fången från Azkaban så måste man använda det Harry Potter-bokmärke man köpte i London för tretton år sedan. Visst?

När natten faller, av Michael Cunningham

2012-01-23T13:29:00.000+01:00

Peter Harris är fyrtiofyra år, arbetar som framgångsrik gallerist och är gift med Rebecca sedan många år tillbaka. De bor på Manhattan i New York och lever ett på alla sätt ett gott liv. Den enda sorgen är att dottern Beatrice inte riktigt vill ha någon kontakt med dem (eller åtminstone inte med sin pappa) och har hoppat av college för att arbeta i en bar. Eller, det är den enda sorgen de medger högt. Inuti Peter växer en känsla av att han missar något, att det måste finnas mer i livet än det han har framför sig. Så kommer Rebeccas yngre bror Ethan för att bo hos dem. Han är en tjugotreårig narkoman som spenderat de senaste åren på olika platser runtom i världen för att ”hitta sig själv” men inte riktigt lyckats. Peter och Rebeccas smeknamn på honom är Missen, efter Misstaget. Peter irriterar sig på Missen men kan ändå inte låta bli att vara fascinerad och en kyss ställer alla känslor på ända.

Jag älskade Michel Cunninghams bok Timmarna, det långsamma berättandet som slutligen kulminerade i stormande känslor. När natten faller är skriven på samma sätt, ändå fungerar det inte riktigt för mig. Som jag skrev tidigare så är det för mycket konstprat och jag kan för mitt liv inte känna så värst mycket för privilegierade Peter när han tycker synd om sig själv. Allt är så ytligt. Han tänker gnälligt om dotterns tjocka vrister och de fula gula benvärmare hon älskade som barn och håller det emot henne men förstår inte varför hon känner sig oälskad. Karaktärerna i boken pratar om kvällsdrinkar, Prada-kjolar och fula men dyra konstverk som om de betyder något. Jag vill skrika åt dem att skärpa sig för mest av allt så blir jag provocerad av den här boken, provocerad och lite äcklad av Manhattans pösande konstöverklass.

Men visst finns det bra, till och med underbara, bitar i den här boken. När Peter verkligen pratar med sin dotter är en av dem, för även om de egentligen inte löser något så får man fram så mycket om deras relation och vad som gick snett. Sedan älskar jag när han berättar om sin döde bror Matthew, hur han försöker förstå deras gemensamma barndom och speciellt hur de sedan kunde bli så olika men ändå exakt desamma. De första hundrafemtio sidorna läste jag noggrant men sedan började jag skumma stora textstycken: när de är i galleriet, när han levererar konst och när han trasslar in sig i självupptaget navelskåderi. Peter berör mig inte, tråkigt nog.

Paus i YA-läsandet

2012-01-20T09:26:00.001+01:00

Tvingade mig själv att ta en paus vad gäller Morganville-böckerna. Har fått så mycket fint i julklapp att det vore synd att låta dessa ligga och Claire finns ju kvar där jag pausat henne. Har nu läst ungefär hälften av Michael Cunninghams När natten faller och jag vet inte riktigt vad jag tycker. Det är på tok för mycket konstprat för min del. Är inte helt ointresserad men det känns mest som en massa namedroppande och då hänger jag inte med alls. Och allt är så.. ytligt. Beskrivningar av kläder, glasögon och huruvida folk ska färga bort det grå ur håret eller inte. Gillar dock början på boken väldigt mycket:

Misstaget ska komma och stanna ett tag.
   "Gör Missen dig galen?" säger Rebecca.
   "Inte alls", svarar Peter.
   En av de anonyma gamla hästar som drar turistdroskor har blivit påkörd av en bil någonstans uppe på Broadway, vilket har orsakat stopp i trafiken hela vägen ned till Port Authority, och det gör Peter och Rebecca sena.
   "Det kanske är dags att börja kalla honom Ethan", säger Rebecca. "Det är säkert ingen mer än vi som kallar honom Missen."
   Missen står alltså för Misstaget.

Fast jag har problem just med Ethans smeknamn. "Missen" för mig är en katt. Tankevurpan blir enorm bara för att jag lägger betoningen fel.

Mitt så kallade liv

2012-01-19T21:34:00.000+01:00

Åh älskade Angela...

Ser om Mitt så kallade liv på dvd och förstår inte hur jag kunde vänta så länge på att göra detta. Claire Danes är verkligen helt fantastisk och det redan som femtonåring, när hon skrattar eller gråter i serien så förvandlas hon till en slags naturkraft. Jag vill anteckna alla bra citat, till en början försökte jag, men har nu förstått att då får jag pausa var femte minut. Det är vackert, roligt, sorgligt och jag tycker exakt lika mycket om det som jag gjorde när jag var tonåring och det gick på teve. Den enda skillnaden är att jag nu inte förstår vad hon ser hos Jordan Catalano. Redan i pilotavsnittet förklarar hon den där känslan av förälskelse och jag ryser: I almost touched his shoulder once. När de minsta obetydliga sakerna betyder mest.

Dagens citat

2012-01-18T14:37:00.000+01:00

Inbillar jag mig eller är Morganvilleböckerna roligare på engelska? Fnissade hela vägen in till stan i morse och det är väldigt skickligt att få mig att ens le före klockan tio en vardag.

Eve slammed in through the kitchen door, which hit the wall with a thunderous boom, startling both of them. She clomped across the kitchen floor and leaned on the breakfast table. She wasn't very Goth today; her hair was still matte-black, but it was worn back in a simple ponytail, and the plain knit shirt and black pants didn't have a skull anywhere in view. (...) "Look, I'm not worried about us! We're not the ones Photoshopped into tombstones!" Eve looked at the picture again. "Although yes, better dead than that hairdo... God, was that your prom photo?"

Förresten, var det bara jag som noterade när de bytte från tredje person till första person någonstans i mitten av Döda flickors dans? Bara vid ett tillfälle men tillräckligt förvirrande för att jag skulle läsa stycket ett par gånger.

Midnight Alley & Feast of Fools

2012-01-17T20:32:00.001+01:00

Veckans fix av Morganville-vampyrer är kirrad. Självklart kunde jag inte hålla mig utan åkte förbi SF-bokhandeln på vägen hem från jobbet. Sedan tvingade jag persern att ställa upp som fotomodell och hon hämnades genom att få läskiga ögon på bilden.

Döda flickors dans, av Rachel Caine

2012-01-17T11:01:00.004+01:00

Det här är del två i serien med Vampyrerna i Morganville.

Jag vet inte riktigt hur mycket jag ska avslöja om handlingen då allt hänger så tätt ihop, det är lätt att säga för mycket. Men Claires tidigare osäkra existens i Glashuset är nu mer permanent och äventyret bokstavligen rasar vidare. Shanes pappa dyker upp i staden tillsammans med sitt mc-gäng och allt blir om möjligt ännu mer otrevligt än tidigare. Jag är glad att jag hade tvåan hemma för när den första boken slutade mitt i en spännande scen reste jag mig med ett tjut och rusade fram till högen med olästa böcker för att rafsa fram Döda flickors dans och fortsatte läsa praktiskt taget ståendes mitt på vardagsrumsgolvet. Så där får man nästan inte göra! Det finns inte många tillfällen att hämta andan i den här boken, actionscenerna avlöser varandra i en strid ström och kanske, bara kanske, blir det lite för mycket. Det skulle behövas små öar av lugn när man kan lugna ner hjärtat och smälta allt, detta var väldigt bra gjort i första boken men saknas här.

Jag berömde kärleksscenerna redan i den första boken och det blir faktiskt bara bättre och bättre. Håller med Swedish Zombie om att Shane är väldigt mycket mer återhållsam än vad jag trodde var möjligt av en artonårig kille, allt verkligen glöder av kåthet ibland. Men jag gissar att det hänger ihop med det jag skrev om Glashuset, nämligen att de tre artonåringarna får stå för något slags Voice of Reason som faktiskt fungerar då målgruppen för böckerna är i de yngre tonåren. En tretton- eller fjortonåring sväljer nog det bättre än vad jag gör då en artonåring i deras värld är vuxen. Och samtidigt så är hångelscenerna helt perfekta för som jag minns så var man i den åldern som böckerna riktar sig inte alltid helt redo att läsa om detaljerat sex men gärna det som leder fram till det. Stort beröm till författaren som vågar skriva om vilka hormonslavar tonåringar är! Måtte vågen av kyska amerikanska ungdomsböcker vara över.

Någonstans i mitten av boken fick jag en liten lässvacka. Jag tänkte att nyhetens behag gått över men tji fick jag, hade inte mer än tänkt den tanken förrän jag återigen knappt kunde släppa boken. Händelsen som boken har fått sitt namn ifrån är otrolig, som en blandning mellan en collegeskräckrulle och informationsfilm om vad man absolut inte bör göra när man är en sextonåring på fest med äldre killar. Att vampyrerna nu också börjar bli lite mer nyanserade är spännande, det bådar gott. Måste jag börja läsa vuxenböcker nu igen eller får jag rusa iväg till SF-bokhandeln (ett tilltag som aldrig är bra för min plånbok) och köpa fler Morganvilleböcker på engelska redan idag efter jobbet?

Stort tack till Styxx Fantasy för recensionsexemplaret!

Nytt sätt att kommentera

2012-01-16T10:04:00.000+01:00

Blev så otroligt glad när jag i helgen såg att Blogger fixat till kommentarerna såsom exempelvis Wordpress har, att man kan ha sammanhängande konversationer. Det har varit en av de saker som fått mig att fundera på att byta till just Wordpress. Tyvärr är det något knas med tidsangivelsen för mina kommentarer på min egen blogg, de verkar få USA-tid. Har kollat upp det och det är inte bara jag som drabbats samt är felanmält, så jag gissar att det bara är att vänta tills de fixar.

Anton Corbijn, Boklördag och Mitt så kallade liv

2012-01-14T10:55:00.001+01:00

Förmiddagen var egentligen vikt åt en tur till Fotografiska för att se Anton Corbijns utställning Inwards and Onwards men det blir av olika anledningar tyvärr inte av. Är så där löjligt imponerad av den här fotografen och regissören att jag nästan hoppat jämfota varje gång jag passerat den massiva reklamkampanjen i tunnelbanan. Det får bli i veckan eller nästa helg. Istället trängs jag om utrymmet i soffan med katterna och läser DN's Boklördag (som har en recension av Stephen Kings 11/22/63) samt funderar på att starta första skivan av Mitt så kallade liv som damp ner i brevlådan igår. Har velat länge och är rädd att den inte ska vara så bra som jag minns den från tonåren. Men det finns bara ett sätt att ta reda på det.

Uppdaterat: Här är DN's recension av Stephen King.

Glashuset, av Rachel Caine

2012-01-13T09:21:00.001+01:00

Claire är sexton år (Jag är sexton och ett halvt, och jag tänker inte ge upp. Det har jag aldrig gjort.) när hon kommer till Morganville, Texas för att gå på college. Då hon är yngre än de andra som går första året blir hon placerad i vad som anses det säkraste elevhemmet på området, ett med bara tjejer. Men väldigt snart blir det uppenbart att det förmodligen är den farligaste platsen hon kan befinna sig på. Efter att ha fått ordentligt med stryk av Monica, den tjej som med järnhand styr skolområdet, flyr Claire till ett boende utanför campus. I Glashuset bor Michael, Eve och Shane och de ger Claire en plats där hon kan känna sig trygg. Men väl där får hon även lära sig att staden inte är så sömnig som hon först trodde utan full med vampyrer som brukar befolkningen efter lust och behov. Och vad är det för mystiskt med rumskamraten Michael som bara dyker upp på nätterna men verkar försvinna om dagen? Claire försöker sköta skolarbetet men det blir snart märkbart att hon inte bara retat upp Monica utan även mörkare krafter i staden.

Som jag skrev tidigare så tror jag att jag läste den här boken vid e x a k t rätt tillfälle, har en känsla av att det skulle ha kunnat bli jättefel om jag känt mig det minsta bitter. Men nu bara älskar jag. Älskar! Claire är allt det som de flesta tonåringar brukar vara, inklusive alla motstridiga känslor och attribut. Hon tillåts vara både stark och svag på samma gång men framförallt så har hon en egen inre röst som hon lyssnar på oavsett vad andra (föräldrar, kompisar, killar, lärare) säger till henne. Ibland går det givetvis käpprätt åt skogen men hon tillåts utvecklas utan att styras av andra och då står jag ut med att hon ibland är en skopa irriterande. Det behövs fler enerverande tjejer i litteraturen. Jag är även väldigt förtjust i själva staden Morganville. En stekhet stad i öknen där till och med somliga av husen har sin egen karaktär, men som är en plats som bär på en fruktansvärd hemlighet. Glashuset är en ganska våldsam bok men våldet har alltid konsekvenser som inte glöms bort efter ett par sidor. Och så gillar jag väldigt mycket att personerna har känslor, även sexuella sådana, som beskrivs och gestaltas utan vidhörande moralpanik. Det är inte vampyrerna som står för det romantiska och även det är ett plus i kanten för mig, blodsugarna förblir otäcka.

Glashuset riktar sig till (yngre) tonåringar och med det i åtanke så retar jag mig inte så jättemycket på att de tre ”äldre” karaktärerna faktiskt inte är mer än arton år någon av dem. Ur min urgamla synvinkel så är även de nästan fortfarande barn och hur sjuttsingen kan de bo själva i ett stort hus? Men om man är tretton, fjorton så ter sig artonåringar väldigt vuxna och mogna och för att killarna ska kunna vara intressanta ur en romantisk synvinkel så får de inte vara för gamla för Claire, så jag får nog bara svälja det. Fast det var nog det enda som skavde lite. Nu slänger jag mig genast på nummer två i den här serien, Döda flickors dans, och gläds åt att det finns hela elva stycken totalt. Gillar jag även tvåan så gissar jag att jag kommer börja köpa resterande på engelska. Orka vänta på översättning.

Har inte hittat någon som gillat så mycket som jag gjorde men här är några andra som har läst: Fiktiviteter, Swedish Zombie, En Bokcirkel För Alla, Eli läser och skriver.

Buffy säsong sex

2012-01-12T10:43:00.000+01:00

Spoilervarning!

(Jag vet Miriam...)

Den olyckliga kärlekens säsong. Det skiter sig för i stort sett alla kärlekspar och Giles reser tillbaka till England. För andra gången på kort tid så dör en karaktär i serien vilket alltid gör mig lika förtvivlad för jag älskar Tara, till och med lite mer än jag älskar Willow.

Trion. Fantastiska, underbara trion. Om det inte vore för att en av dem tar livet av Tara så skulle jag nästan heja lite på dem ibland. När Andrew spraymålar Dödsstjärnan på sidan av deras skåpbil som ska vara inkognito så tjuter jag av skratt. Varje gång killarna är i bild så vimlar det av nördiga referenser.
Avsnittet Normal Again när Buffy tror att hon är tokig, att hon egentligen befinner sig på ett mentalsjukhus där hon under de sex senaste åren fantiserat ihop Sunnydale, vampyrer och sin egen hjälteroll. Joss Whedon passar på att själv peka ut seriens svagheter. Kul och läskigt.
Buffy-fans brukar ta upp Once More With Feeling när man pratar om säsong sex men jag tycker faktiskt bättre om avsnittet precis efter, Tabula Rasa. Willow vill få Tara att glömma ett gräl men lyckas istället radera minnet på hela gänget vilket leder till roliga förvecklingar.
Dawn slår nya rekord i att vara irriterande. Det är inte att hon är irrationell utan att jag inte förstår varför som är grejen. Hon är inte trovärdig.
Spike. Åh, Spike... Buffy behandlar honom väldigt illa, sämre än han förtjänar trots att han inte har någon själ. Jag har alltid varit svag för Angel i de första säsongerna men det finns ingen av Buffys pojkvänner som jag hejar på så mycket som Spike. Och han är inte ens en riktig pojkvän. Förmodligen gör jag det just för att han är så outhärdligt olyckligt kär och för att hans kärlek är omöjlig. Samtidigt ser man här en enorm skillnad på de första säsongerna när allt var väldigt kyskt och på de två, tre sista när Buffy och Spike ger uttrycket rough sex en helt ny betydelse.

En säsong kvar... Kommer du börja titta på Doctor Who snart Fiktiviteter?

Vampyrer och trånande tonårsflicka

2012-01-11T10:32:00.000+01:00

Den här veckan verkar det bli enbart YA, jag läser The Hunger Games hemma innan jag ska sova och pendelbok är Glashuset av Rachel Caine. Tror det är tur att jag var på helt rätt humör för den sistnämnda för om jag inte var beredd på trånande tonårsflicka och bleka vampyrer så skulle detta kunna gå åt pipsvängen. Men just nu till och med längtade jag efter det ovanstående så Claire är sådär perfekt vanilla (i väntan på de hjältedåd som jag gissar kommer) och de söta pojkarna är otroligt söta.

Hon hade aldrig hört livemusik förut, inte på plats, inte så här. Han var… wow. Han var underbar.

Precis vad jag behöver efter tre böcker om seriemördare och sorg.

Team Gale*

2012-01-10T08:50:00.001+01:00

Spoilervarning!

När jag läste Hungerspel-trilogin första gången så hejade jag tveklöst på Gale när det gällde vem som skulle få Katniss hjärta. Peeta var aldrig riktigt ett val. Nu när jag läser om första boken så är jag noga med att plocka upp de hintar som finns där, hintar om vad som komma skall, för att inte missa något. Kanske önskade och hoppades jag "fel" förra gången? Men nej, halvvägs in så är jag fortfarande tveklöst på Gales sida. Fast jag vet hur det går.

*Ber om ursäkt för Twilight-parafrasen.

Blue Nights, av Joan Didion

2012-01-09T12:23:00.000+01:00

Jag börjar med att citera Helena på Dark Places: ” Så var det åter dags att konstatera hur det man har att säga om en bok – åtminstone rent kvantitativt – ofta står i direkt motsats till hur mycket man levde sig in i boken.” Hon skrev det just om den här boken och jag kan inte annat än hålla med. Blue Nights innefattar allt i livet, från födelse till död, samt mycket av det som kan inträffa däremellan och det endast på hundraåttioåtta sidor. Didions första bok om sorg, The Year of Magical Thinking, som handlade om hennes man Johns död läste jag med hjärtat i halsgropen. Sedan gav jag den till mamma och inte med det vanliga läs om du vill utan uppmaningen: LÄS! Det var strax efter att min pappa hade gått bort och både mamma och jag liksom frossade i hennes beskrivningar av sorg. Äntligen någon som beskrev hur galen man kan känna sig, hur bokstavligen tokig i huvudet man ibland tror att man är, och som inte kom med hurtiga råd eller snusförnuftiga ordspråk.

Nu har Didion gjort det igen, skrivit förståeligt och igenkännande om en av livets svåraste stunder. Inte långt efter makens död gick även dottern Quintana bort efter en tids sjukdom. Hon blev trettionio år. I Blue Nights skriver Didion om familjens liv tillsammans under fyrtio år, från adoptionen till de sista självande sekunderna på intensivvården. Språket är otroligt, sådär in-under-huden-outhärdligt-vackert. Hon upprepar hela tiden ord och meningar, man vaggas in i budskapet och ibland förstår man inte fullt ut förrän på det tredje varvet. Men då slår det ner i en, exploderar.

Depths and shallows, quicksilver changes.

She was already a person. I could never afford to see that.

Givetvis är det inte bara enbart sorg, det finns även glädje i boken och vid ett tillfälle skrattar jag högt. Men mest handlar det om den där lågintensiva malande förlamningen som slår till. När hon berättar om de minnessaker som hon till en början såg till att samla på sig för att hjälpa henne komma ihåg men som senare mest blev en börda, så nickar jag igenkännande. Med ett hus fullt av dessa föremål så kan man sällan välja när man vill minnas, man blir alltid överfallen av foton, kläder och parfymer. Memories are what you no longer want to remember.

Didion har anklagats för att vara lite kall inför dotterns död, någon man inte känner medkänsla för. Jag tycker helt tvärtom. Blue Nights är utelämnande och kristallklar och helt, helt… fantastisk. Ja, ni ser, jag har svårt att få ner alla mina tankar om den här boken i ett litet blogginlägg. Men det är en bok jag varmt rekommenderar.

Mörk jord, av Belinda Bauer

2012-01-05T14:07:00.004+01:00

Tolvårige Steven bor tillsammans med sin mamma, mormor och lillebror bredvid Exmoorheden i England. Hans liv är ganska eländigt. Mamma Lettie är själv en produkt av försummelse i barndomen och har svårt att se sina söner men när hon väl gör det så är det lillebror Davey hon favoriserar. Stevens mormor spenderar dagarna med att stå i fönstret och spana ut mot gatan och heden och där hon har stått sedan hennes son Billy försvann för snart tjugo år sedan. Billy blev förmodligen våldtagen och mördad av seriemördaren Arnold Avery som nu sitter inne för ett antal barnmord, men Billys kropp har aldrig hittats och Steven spenderar sin fritid med att gräva sig igenom Exmoorheden bit för bit. Bara han kan hitta sin försvunne morbrors kvarlevor så är han säker på att hans familj kan helas, bli mer som alla andra. En dag kommer han på att han ska skriva till Arnold Avery och be honom om hjälp att hitta Billys kropp och där börjar en högst obehaglig katt-och-råtta-lek.

Det var länge sedan jag stötte på en karaktär i en bok som det var så synd om. Men det blir aldrig enbart en uppräkning av elände, inte heller blir det för mycket så att historien kommer i skymundan. Englands underklass är riktigt bra beskriven. De vuxna kring Steven är nästan alla så arga och elaka. Det gör ont att läsa om hur han blir behandlad av de som borde skydda och älska honom mest, ännu mer känns det i hjärtat när en av de tillfälliga ”farbröderna” som mamma tar hem verkar vara den som får stå för någon slags temporär stabilitet och tröst. Han är även mobbad i skolan och många av barnen är fruktansvärt illvilliga, inte ens när en lärare avbryter en misshandel av Steven så förändras något, till och med hon ser med vämjelse bort från den ensamme pojken med mögelluktande kläder.

Jag blir riktigt förbannad över seriemördaren Arnold Averys totala brist på respekt inför andra individers kroppar, själar, vilja och liv. Blir vansinnig på människor som inte förstår att de bara inte kan ta det de vill ha, om det så är en plånbok som sticker upp ur en väska eller någons kropp. Och när han vänder sitt intresse mot Steven så kokar det inom mig, flera gånger var jag tvungen att lägga ifrån mig boken och lugna ner mig innan jag kunde läsa vidare. Mörk jord är en historia om vad som händer med de som blir kvarlämnade, hur ett försvinnande kan påverka flera generationer av en familj. Jag vet inte om jag vill kalla det för en deckare eller kriminalhistoria (läser aldrig sådana så jag är osäker på kriterierna) men en sak är säker: det är en riktigt bra bok.

Buffy säsong fem

2012-01-05T09:24:00.002+01:00

Spolervarning!

Har praktiskt taget lagt ner vanlig teve om kvällarna, det finns ju ingenting att se! Lagar middag och slår mig ner i soffan för ett, två eller fem avsnitt av Buffy istället. Börjar redan få lite panik över att säsongerna börjar ta slut men ska ge mig på Doctor Who igen så fort Fiktiviteter gör det.

Tyckte jag bättre om Dawn? Nja. Kanske lite bättre än de tidigare gånger jag sett Buffy men hon är fortfarande en enormt enerverande och självupptagen tonåring som jag nästan vill ska råka illa ut. De första avsnitten i säsongen när Dawn bara släpps ner mitt i handlingen är dock helt fantastiska. Riktigt snyggt gjort.
Vadan denna ovilja att visa Willow och Taras attraktion för varandra? De får knappt pussas i bild medan de heterosexuellas kärleksyttringar visas genom nakna kroppar och stönanden i sängen. Visserligen under täcke och inte ens en bröstvårta i sikte, hey det är ju amerikanskt, men där finns en hel annan uppsättning med uttryckssätt.
Spike får under den här säsongen en helt annan karaktär, mer levande (höhö) och mycket mer utmejslad än tidigare. Om man inte gjort det tidigare så smälter man nu totalt inför den fulblonderade Billy Idol-vampyren.
Det fantastiska avsnittet när Joyce dör, The Body. Inte för att hon dör, utan för att det är så oerhört starkt gestaltat. Ett ovanligt avsnitt där tystnaden får råda långa stunder. Som alltid blir jag mest berörd av Anya som försöker förstå men som bara irriterar och sårar med sina frågor om sådant man egentligen inte frågar. Ingenting blir tillrättalagt såsom det ofta blir i amerikanska serier, sorgen får vara öppen och rå. Inga goda råd eller aktiviteter hjälper, allt är hemskt men tillåts vara det. Det bästa är de där otroliga återblickarna och blixtsnabba fantasierna om hur det kunde ha gått. Det där ”magiska tänkandet” som bland annat Joan Didion har skrivit så bra om. Om jag bara gjort si eller så, vad hade hänt då? Hade jag kunnat göra det ogjort?

Buffy: Everybody wants to help. I don’t even know if I’m here.

The Body har alltid varit ett jobbigt avsnitt och numera ger jag mig tillåtelse att hoppa över det om det känns för tungt. Men hittills så har det faktiskt inte varit något problem, tvärtom. Som så ofta är tanken på det värre än själva grejen.
Säsongens Big Bad är inte en av mina favoriter i kategorin. Glory är mest enerverande och trots att hon ska föreställa en fallen gud med otrolig styrka så blir jag bara trött när hon ska vara med i bild. Men hennes minions gillar jag! Fula, konstiga namn och så roligt underdåniga att jag blir lycklig.
Säsongsfinalen är ändå storslagen. Trots Glory. Förstår inte hur jag överlevde till säsong sex när jag tvingades se detta ett avsnitt i veckan på teve och inte kunde plocka upp DVD-boxen och bara fortsätta.

Unboxing with cats

2012-01-04T19:06:00.000+01:00

(Eller hur det går när katterna mitt under fotograferingen börjar slåss om vem som egentligen ska få tugga på bokpåsen som Maratonmarschen av Stephen King kom i.)

Slår ett slag för Bokbörsen. Varje gång jag fått lust att utöka min Stephen King-samling så finns det jag söker i något av de nätanslutna antikvariaten. Och så känns det lite som att rädda en lämnad och övergiven bok till ett bättre hem. Nåja, nästan hur som helst.

Smygläsning

2012-01-03T10:06:00.000+01:00

Som barn spenderade jag många timmar med att smygläsa när mina föräldrar trodde att jag somnat. Det krävdes ingen ficklampa under täcket utan det gällde bara att vara riktigt, riktigt tyst och inte bläddra för våldsamt. Många gånger hittade de mig på morgonen med lampan tänd och en mer eller mindre tillknycklad bok någonstans i sängen. Helst skulle man då också läsa Vi Fem-böcker när de var ute på hemliga uppdrag. Den kick jag fick då är svår att få till idag som vuxen. Det enda som tar mig i närheten är när jag har två, tre böcker på gång (och gärna uppsatta här på bloggen under ”Just nu läser jag”) och tar upp ännu en, bara för att. Som nu. Jag borde ha läst ut The Dead av Charlie Higson för länge sedan, zombieutbrottet i London har lämnat en grupp barn ensamma och jag måste erkänna att jag har lite dåligt samvete för att även jag, om än tillfälligt, har övergivit dem mitt i fasorna. Julklappsboken Mörk jord av Belinda Bauer har jag läst hälften av och är min pendelbok. Men ändå väljer jag att ta upp Harry Potter och fången från Azkaban när jag ska gå och lägga mig. För det känns lite busigt, nästan som när jag var liten och egentligen skulle ha sovit. När sedan Harry själv läser sina Hogwartsläxor i smyg på natten hos familjen Dursley så känns det som att jag har en allierad och myser lite extra bland täcke och katter. För det är det närmaste jag idag kommer smygläsning. Och så för att HP är ett sådant oerhört fint äventyr givetvis.

Följeslagarna

2012-01-02T10:31:00.000+01:00

Följeslagarna är tillbaka! Gå in på sidan och njut.

(Bilden är lånad från foljeslagarna.com)

Följeslagarnas underbara motto är: Att leverera information till svenska Stephen King-läsare.

Leif GW Persson och kommentarerna

2012-01-02T08:59:00.001+01:00

Jag tänker inte ens försöka rangordna förra årets bästa böcker, får lite ont i magen bara vid tanken på att försöka. Därför tänker jag istället skriva lite om det mest besökta inlägget jag skrev 2011.

Den åttonde september publicerade jag en recension av Leif GW Perssons bok Gustavs grabb. Föga anade jag att det skulle bli det mest klickade inlägget hittills. I skrivande stund har Gustavs grabb, av Leif GW Persson 770 (för mig) otroliga sidvyer. På andra plats men långt ifrån att konkurrera kommer Tjärven, av John Ajvide Lindqvist med sina 109 sidvyer. Jag vet ju vad detta beror på. För i boken nämner GW Persson en lärare han hade, en lärare vars namn han (av hänsyn?) gjort om något. Och precis som jag gjorde när jag var klar med boken, likaså gör många andra: de söker på nätet för att se om någon annan knäckt gåtan. Så tack vare två kommentarer till mitt inlägg (tack Spiring och Anonym!) så hamnar många som googlar på gåtan om Linnea Sillkvist på min blogg och fortfarande toppar Gustavs grabb veckostatistiken hos mig säkert nittiofem procent av alla veckor sedan dess. När jag startade den här bokbloggen så hade jag aldrig anat att ett inlägg om Leif GW Persson skulle bli det mest lästa. Det är kul hur det kan gå.

Monster, av Micael Dahlén

2011-12-30T13:02:00.002+01:00

Professor Micael Dahlén har rest världen över och intervjuat fem kända mördare och i den här reportageboken berättar han om sina möten med dessa monster. Innan jag skriver något annat så vill jag ha sagt att jag om någon förstår fascinationen inför seriemördare. Länge har jag följt både fiktiva och högst verkliga sådana genom filmer, serier, böcker och dokumentärer. Men den här boken fick mig snabbt att mest må fysiskt illa.

Det kanske inte är meningen men Dahlén låter imponerad av sina intervjuobjekt; han rodnar när de talar till honom, fnissar när de berättar blodiga detaljer om sina mord och springer tillbaka till hotellrummet för att hinna se teveprogram (Wrestling) de rekommenderat. Det känns som att han ständigt står med mössan i hand och bockar inför överheten, som en ung musikjournalist framför sin största idol. Det är något med hans ordval. Han kan skriva att de är odjur och demoner hur många gånger som helst men det hjälper inte när hela texten andas beundran. Ständigt upprepar han frågan varför vi är så hjälplöst överväldigade av de här människorna, hur vi kan behandla dem som rockstjärnor när de borde stå längst ner på samhällsskalan fast han samtidigt är lika drabbad av myten själv. Han använder både mördarnas egen terminologi samt den som deras fans kör med och därmed går en stor del av analysen den här boken försöker sig på förlorad.

Jag tror det är människans behov av idoldyrkan som skapat detta. Någonstans i våra hjärnor går det snett när vi blandar ihop kändiskap för bra saker med kändisskap för dåligt. Vi har blivit så vana att hylla de vi ser i media att vi tydligen glömmer bort att reflektera över varför dessa människor är kända. Lite: att synas är bra även om det man gjorde för att hamna där inte var det. Som den påhittade seriemördaren Hannibal Lecter sa: We covet what we see every day. Utan att reflektera om varför ser vi upp till de välkända ansiktena på Aftonbladets löp. Att vara känd för mord verkar för somliga bättre än att vara helt osynlig. Om och om igen dyker människor ur Fredrik Strages bok Fans upp i mitt huvud. Exempelvis de som campade utanför Michael Jacksons hotell och de som inte kunde förstå att deras älskade rockstjärnor kunde göra något dåligt. När jag läste den boken blev jag väldigt irriterad på hur irrationella de var, hur blint de älskade någon de oftast inte ens träffat. Men jag trodde den typen av dyrkan var förbehållen tonåriga musikälskare, att det var något som gick över när de växte upp. Så fel jag hade. Boken Monster är full av dem och de älskar alla en människa de oftast bara sett i tidningen och på teve, en människa som mördat och som ansett sig ha rätten att göra som de vill med andra människors kroppar, själar och liv. Det gör mig enbart äcklad.

Jag tror att det som saknas i den här boken är motpoler. Man får bara träffa de personer som vill ha den niofaldiga giftmörderskan som ”mormor” på Facebook, kvinnorna som vill ligga med den danske seriemördaren Peter Lundin för att de uppfattar honom som häftig och så författaren som har svårt att dölja sin beundran (eller om han bara uttrycker sig på ett lustigt sätt). Var är de som aldrig skulle ta i Lundin med tång? De som skulle springa från den japanska kannibalen Issei Sagawa så fort benen bar dem? De där människorna man är van att möta i böcker om mördare: chockad släkt, sörjande föräldrar och sakliga psykologer. Jag vill ha en analys av någon som står bredvid, utanför idoldyrkan och blåögd fascination. Jag vill ha fakta som kommer från någon annan än mördarna själva eller de som beundrar dem.

Just Peter Lundin fastnar hos mig, eller snarare är det hans fru som gör det. Hon gifte sig med Lundin efter att han åkt dit för mord den andra gången, när han satt inne för att ha tagit livet av sin älskarinna och hennes två barn. Stolt berättar han att djurhanar i det vilda ofta dödar de ungar de själva inte varit upphov till. Hur tänker man som kvinna när man sedan blir ihop med en sådan man? Hur är man funtad när man har en dotter men ändå gifter sig med en dömd barnamördare? Inte heller förstod hon just hur manipulativ han är, trots att han har trettionio av fyrtio poäng på psykopatskalan. I intervjun säger hon att hon nu funderar på att lämna honom men jag tänker mest på hennes dotter. Hur mår det barnet? Trots att Lundin sitter i fängelse så kan det inte vara en önskvärd situation för ett barn att mamma valt att umgås med någon som man tror vill mörda en så fort han får en möjlighet. Men hon pratar om sina problem med att gå på krogen för att alla killar vill ligga med henne då hon är Lundins fru.

Monster är trots allt en delvis intressant bok men jag saknar som sagt en objektiv analys, i varje fall ett försök till en sådan. För mest får jag kväljningar när jag läser.

Läs även gärna Bokcirkus mycket mer positiva recension!

Nördigt ID-kort

2011-12-30T09:52:00.001+01:00

Tack Sara på Glory Box för tipset! Hur kul som helst. Gör det själva HÄR.

Mest väntade - Star Trek: Vulcan (något annat hade inte varit logiskt).

Evig natt, av Michelle Paver

2011-12-28T10:15:00.000+01:00

Året är 1937 när den fattige och ensamme Jack får en chans att lämna smutsiga London för att följa med som radiotelegrafist på en arktisk expedition till Gruhuken, Spetsbergen i Norge. Hans resekamrater är alla från överklassen och länge kan Jack inte se bortom deras privilegierade liv. Med på resan finns även åtta polarhundar som Jack till en början har svårt att se något värde i. Men en efter en tvingas de unga männen ge upp och återvända till civilisationen. Olyckor, sjukdom och vad som verkar vara en slump gör att Jack till slut tvingas spendera en lång tid ensam i totalt mörker, den arktiska sommaren är slut och natten är evig. Slutligen måste han inse att platsen han befinner sig på är hemsökt. Där finns ett mörker förutom nattens och vad var det egentligen för skepnad han såg stiga ur havet en av de första dagarna?

Evig natt är en klassisk spökhistoria som utspelar sig på en magisk plats som inte är en herrgård på den engelska landsbygden. Jag älskar beskrivningarna av det arktiska, både det grymma djurlivet och det vackra i det omväxlande rytande och omväxlande lugna vädret. Att läsa den med stormen Dagmar som kuliss var enbart stämningsförhöjande, kunde verkligen känna hur lyckligt lottad jag var som låg i en varm säng och när som helst kunde plocka upp telefonen för att ringa någon. För Jacks isolering blir till slut flämtande klaustrofobisk. Hans växande kärlek till en av polarhundarna, men även en av de andra männen, är jättefint beskriven. Om jag ska nämna något negativt så är det att bokens slut är lite för… tillrättalagt. När det gäller spökhistorier så får författaren gärna lämna lite åt fantasin mot slutet. Men i stort så tyckte jag väldigt mycket om den här boken. Väldigt, väldigt mycket.

Sidan 118 i Evig natt av Michelle Paver

2011-12-27T09:08:00.000+01:00

Men det som du måste komma ihåg, Jack, är att det bara handlar om ett eko. Det är som ett fotavtryck eller en skugga. Det kan inte skada dig. Det enda det kan göra är att skrämma.

Strömavbrott

2011-12-26T20:13:00.001+01:00

Klockan fyra i morse tog stormen Dagmar strömmen och sedan kom den inte tillbaka förrän lite mer än elva timmar senare. Till frukosten fick vi ta bilen till närmaste köpcentrum med ström för att kunna köpa kaffe och sen åkte vi hem igen och bäddade ner oss i sängen. Och jag slog upp boken Evig natt av Michelle Paver. Visst var det lite dumt att det mesta i kylskåpet fick slängas men jag måste ändå erkänna att det var ganska skönt att inte kunna slå på teven eller datorn, att dammsugning eller matlagning var uteslutet. Ostörd läsning helt enkelt.

Julklappsböcker

2011-12-25T14:00:00.000+01:00

Med ens så tycker jag lite bättre om julen. Eller så är det min familj jag i ett slag älskar lite, lite mer. Fick så många böcker jag (mer eller mindre) fint hintat om och mitt enorma I-landsproblem just nu är hur jag ska finna tiden att läsa dem alla. Så. Oerhört. Tacksam. För en bra kväll och för att pojkvännens mamma som spenderade julafton på akuten inte led av något värre än en väldigt smärtsam sträckning i ryggen, vi hann tänka många otäcka tankar där ett tag.

Rachel Caine - Glashuset

Michael Cunningham - När natten faller

Elin Grelsson - Du hasar av trygghet

Sofia Nordin - Gå sönder, gå hel

Michelle Paver - Evig natt

Belinda Bauer - Mörk jord

Kerstin Ekman - Grand final i skojarbranschen

J.K. Rowling - Harry Potter och fången från Azkaban

J.K. Rowling - Harry Potter och den flammande bägaren

Buffy säsong fyra

2011-12-21T09:53:00.001+01:00

(Spoilervarning)

Plockade lite förvånat fram den sista dvd-skivan ur fodralet igår kväll. Hade jag verkligen sett ännu en säsong av Buffy? Jodå, det hade jag. Lyckades till och med se det första avsnittet av säsong fem innan det blev sängdags…

Säsong fyra är mycket, mycket, roligare än säsongen innan. Även om det är allvar med så lyckas de klämma in fler oneliners och roliga situationer. Tror jag skrattat högt vid minst ett tillfälle per avsnitt.
Det finns några riktiga guldkorn i fyran. Ett av mina all time favoriter är avsnittet Hush som utspelar sig mestadels i tystnad. Aldrig tidigare har jag blivit så skrämd av en skurktyp.
Eller Superstar när nörden Jonathan från första sekunden är världens häftigaste och mest eftertraktade man. De avsnitten är oftast de bästa i Buffy, när allt utan förvarning bara är annorlunda och man kastas in i en alternativ verklighet. Förvirrande och roligt. En av de saker som Joss Whedon är brilliant på är att aldrig underskatta sina tittare, han drar sig inte för att vrida saker ett varv extra.
Precis som i säsong tre så faktiskt gillar jag vissa personer som jag tidigare var tveksam till. Då var det Cordelia, här är det Riley. Förut har jag mest suttit och väntat på att han skulle försvinna, nu tycker jag han är riktigt… mysig. Får se om det även gäller Dawn i säsong fem. Den gapiga och gnälliga lillasystern har jag haft mycket svårt för tidigare.

Sagan om ringen - tio år senare

2011-12-20T10:27:00.000+01:00

Läser hos Sara att det är tio år sedan första Lord of the Rings-filmen hade premiär. Hon tipsar om bloggen Drömmarnas Berg där ett gäng skribenter, inklusive Sara själv, berättar om vad de kände inför och efter premiären samt vilken relation de haft till Sagan om ringen i stort. Riktigt rolig och nostalgisk läsning.

Min första kontakt med J.R.R. Tolkien var som för så många andra när jag hittade Sagan om ringen i mammas bokhylla (de flesta av min barndoms aha-upplevelser vad gäller läsning har börjat där). Det var en utgåva med alla tre böckerna i en och bladen var bibeltunna men ändå hade de lyckats klämma in ganska många illustrationer (om jag ska vara helt ärlig så var det bilderna som lockade). Där någonstans föddes en evig kärlek till Midgård och alla dess invånare och jag blev minst sagt förskräckt när jag långt senare förstod att det var Peter Jackson som skulle regissera… Hur kunde de ge en B-filmsregissör (Braindead, Bad Taste) ansvar för det viktigaste verket någonsin inom fantasy?! Jag var på dejt den där första gången jag såg Sagan om ringen på bio. Egentligen hade jag nog föredragit att se den med vänner men plötsligt stod vi där i kö med biljetterna i hand, några dagar efter premiären. Det tog inte lång stund innan jag glömde vem jag var där med, han försvann någonstans i öppningsscenerna och ersattes av de karaktärer som gått bredvid mig under så många år. Att se dem komma till liv var bland det största jag upplevt i en biosalong. Nu är Peter Jackson redan Sir Peter Jackson och väldigt gift men om det stod i min makt så skulle jag adla honom igen. Samt fria.

Men jag håller med dig Sara, det finns inte många som går upp mot Aragorn. Har till och med förlåtit honom för att han brast ut i sång i slutet av tredje filmen.

Merry Flippin’ Christmas

2011-12-19T10:31:00.000+01:00

Jag är inte så förtjust i julen. Nej, nu är jag blygsam, för sanningen är att jag faktiskt tycker väldigt illa om julen. Egentligen dog all slags känsla inför högtiden redan för elva år sedan tillsammans med min mormor. Hon var julen. Och sedan blev det bara värre. Numera är helgen mest en manifestation i vilka som inte längre är här och vi som är kvar börjar alltid julaftonsmorgonen med att åka till kyrkogården för att tända ljus. Oftast blir dagen och kvällen väldigt trevlig för vi har det bra med glögg, klappar och lax men med allt det ståhej som pågår veckorna innan så skulle jag lika gärna kunna vara utan. Det blir liksom inte porportionerligt. Precis som med nyårsafton så infrias aldrig de höga förväntningarna och det är väl förmodligen delvis som det ska vara när man blivit vuxen. Vissa saker behöver man barndomens tro och känsla för magi för att kunna uppskatta fullt ut.

När det blir som jobbigast så hör jag Frannys röst i huvudet. Älskade, trasiga men ändå urstarka Franny från Hotel New Hampshire (John Irving) när hon råkat riktigt illa ut under en av USA:s största helger och med gråten i halsen hela tiden upprepar: I hate Halloween. Fast jag byter ut Halloween mot jul. Och så lyssnar jag på Corey Taylor och mår lite bättre.

Blir du lönsam, lille vän?

2011-12-16T08:57:00.000+01:00

Läste ut Jenny av Jonas Gardell igår kväll. Jag är aldrig beredd på hur mycket jag tappar andan av trilogin om Juha och Jenny, blir överraskad varje gång. Klassrumsångesten väller över mig. Fast den här tredje boken utspelar sig knappt alls i skolan utan på den sista festen innan sommarlovet före gymnasiet, samt många år senare när Juha försöker ta reda på vad som egentligen hände den där kvällen vid sjön. En mer utförlig recension kommer senare.

Och Sävbyholm var aldrig vackrare än de dagar i deras barndom då de lärde sig att vara rädda.

Buffy säsong tre

2011-12-14T11:26:00.001+01:00

Några, mer eller mindre, överraskande reaktioner efter två dagar i Sunnydale. Ja, jag brände en hel säsong på en gång...

Kläderna. OMG, kläderna! Var det verkligen så länge sedan?
Att jag faktiskt förstår och till och med tycker om Cordelia den här gången.
Att jag återigen får en liten crush på Oz.
Att jag tidigare inte reagerat på hur hårda de är mot varandra. Då menar jag inte hur de behandlar monstren utan hur speciellt Buffy, Willow och Xander är sinsemellan. Hur arga de så ofta är, hur mycket de gråter i sin ensamhet och på vilket förvirrande sätt de "fixar" problemen. För de kan prata, gräla, skrika och låta tårarna rinna i all oändlighet men det löser sig först när de blivit attackerade av demoner som Buffy dödar. Sedan är allt frid och fröjd, bara så där.

Ber om ursäkt för det andra inlägget på två dagar som inte handlar om läsning och böcker men förkylningen har helt slagit ut min förmåga att koncentrera mig på längre text. Men i morgon tar jag av mig mjukisbyxorna och återvänder till den riktiga (suck...) världen. Samt åter går till att bli en läsande människa istället för en som i rasande fart kan knappa sig fram på dvd-menyerna utan att titta på fjärrkontrollen.

Soffläge

2011-12-12T21:55:00.000+01:00

Så var det min (o)tur att bli förkyld, jag hostar, nyser och har ont i halsen. Dessutom har jag tappat rösten, igår lät jag mest som en orch medan jag idag närmar mig Bonnie Tyler. Har inte riktigt lyckats läsa, när jag försökte med The Dead så följde zombierna efter mig in i drömmarna. Så jag lade ner läsandet och plockade upp säsong tre av Buffy the Vampire Slayer och se där - avsnitt två handlade visst om zombier! Att jag verkar ha glömt mycket av handlingen bådar gott för morgondagen då jag hoppas plöja måååånga avsnitt.

(Kryper tillbaka ner under filten till tekoppen och lussekatterna i väntan på mindre snoriga tider.)

Tomas Tranströmer

2011-12-10T19:34:00.000+01:00

Jag har aldrig tidigare sett prisutdelningen för Nobelpriset men i år var jag tvungen och jag som nästan aldrig är lättrörd fick tårar i ögonen när det var Tomas Tranströmers tur. Hade jag haft champagne hemma hade det nog varit läge att öppna den, nu fick jag höja mitt glas citronfanta mot teverutan i en liten skål. Aldrig någonsin har jag känt så mycket inför litteraturpristagaren och det beror inte på att han är svensk, utan han har följt mig i tjugo år tack vare en poesiälskande tyskalärare på Komvux. Den allra första av Tranströmers dikter som hon läste för mig var Romanska bågar och den är fortfarande en av mina favoriter.

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones,, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

The scared kid

2011-12-09T13:17:00.001+01:00

The freakiest bit, the bit that sticks in people's minds, that he calls them mothers and fathers.

Världskrig Z, av Max Brooks

2011-12-08T10:17:00.000+01:00

Det är lite mer än tio år sedan det stora zombiekriget nästan utrotade mänskligheten och en man vi aldrig får veta namnet på reser världen över för att samla ihop de överlevandes historier om Den Stora Paniken, Redekerplanen och hur vi till slut fick rätsida på zombieutbrottet. I intervjuer berättar människor om hur de överlevde och hur andra omkring dem inte gjorde det, vilka misstag som begicks. Hur familjer övergav dem de älskade mest och regeringar utrotade tiotusentals för att rädda några få.

Jag älskar hur den här boken beskriver arrogansen vi så gärna uppvisar vid hotande fara, hur vi tror att skönhet, makt, rikedom – eller till och med bara det faktum att vi är människor – ska rädda oss. Vi glömmer att vi är en djurras bland andra och att alla reagerar på instinkt. Vi glömmer även att intelligensen och självmedvetandet, som vi gärna framhäver är det som skiljer oss från andra djur, inte är en garanti mot utrotning. Absolut bäst blir det när det hemska inte skrivs ut utan bara hintas. Som Island. Fantasierna i mitt huvud är alltid mycket värre än alla detaljerade blodiga detaljer på pränt.

Att läsa den här boken var att uppleva zombieversionen av att dra upp fötterna under sig i soffan när man ser en läskig film, jag planerade (återigen) var som är den bästa platsen för att barrikadera sig. När jag gick i Suckarnas Gång mellan pendeltågen och tunnelbanan så försökte jag tänka mig hur det skulle vara om alla runtomkring mig vore zombier. Centralstationen är under ombyggnad och mycket av tak, väggar och belysning är provisoriska, i halvmörkret och trängseln var det inte svårt att inbilla sig saker. Att sitta hemma och läsa i all trygghet är en sak, hur rädd man än blir, men när man mitt i en folksamling nästan lyckas övertala sig själv att alla omkring en är zombier så var paniken nära. Det varade enbart ett par sekunder men var mer än tillräckligt.

I början blev jag lite otålig för att de flesta intervjuerna är korta, några var över på några få sidor och man hann knappt komma in i dem förrän de var över. Men snart var det glömt. Jag slukade mer än läste och fick upp en hastighet som jag inte haft på länge. Världskrig Z är inte bara en zombiebok utan även svidande kritik mot de som missbrukar miljön och i många berättelser får fattigare länder revansch när de förvandlas från ställen varifrån folk flytt, till platser att försöka ta sig till. Kuba tar exempelvis emot amerikaner, sätter dem i läger och ger dem lågstatusjobb. Flyktingströmmar vänds totalt. En negativ sak är att de flestas röster låter nästan likadant, oavsett om de kommer från Indiens fattiga landsbygd, USA:s storstäder eller militären i Ukraina. Och så har vi översättningsproblematiken som tagits upp på flera bloggar tidigare. Men det är verkligen små saker att klaga på vad gäller denna i övrigt fantastiska bok. Världskrig Z gav mig läslusten åter, för det har gått lite trögt här under hösten. Den gav mig problem med att komma av vid rätt tågstationer och jag har inte haft en tanke på sidnummer eller hur mycket jag läst, det har bara rullat på. Jag tror att det här kan vara något även för dem av er som inte är lika jätteförtjust i zombier såsom jag är, för mer än något annat så är det en riktigt bra bok.

Jag funderar fortfarande på Nordkoreas öde.

Andra som läst: Swedish Zombie, Feuerzeug.

Det här var ett recensionsexemplar från Modernista

Den glädjelösa ön, av Enrique Fernández

2011-12-07T11:53:00.000+01:00

Geologen Milander Dean kommer till ön Yulkukany där invånarna är valfångare, en plats som beskrivs som: För nära kusten för att locka dem som är på jakt efter det exotiska, för långt bort för en enkel och bekväm resa. Bortglömd av alla på fastlandet. Där möter han flickan Eli som vägrar låta den buttre och tystlåtne mannen vara ifred och snart är han indragen i en historia med talande djur och en mystisk skogshäxa.

Det här är en fantastiskt fin ritad berättelse, bilderna har ett djup och ett ljus jag tidigare sällan sett på papper utan mest på film. Det är underbara landskap, ofta ur hisnande vinklar, och fantastiska detaljer. Mycket av historien står att läsa i huvudpersonernas ansikten och kroppsspråk. Det är en värld att försvinna in i, att längta tillbaka till. Jag tror man blir lite lyckligare av att läsa det här, jag blev det hur som helst. Enda problemet är att det är på tok för kort för jag vill ha mer! Det hade nog gått att brodera ut Den glädjelösa ön till en längre och mer sammansatt historia men det är bara att släppa de tankarna och börja leta efter vad mer den här killen har ritat.

Läs även gärna Schitzo-Cookies recension.

Önskelista

2011-12-06T10:07:00.001+01:00

Så. Då var önskelistan inför jul sammanställd och det blev mest böcker. Mitt inofficiella köpstopp (helst inte köpa nya böcker under december månad) har fungerat ganska bra om man inte räknar serieboken Den glädjelösa ön på Sf-mässan i helgen. Ett inköp på sex dagar är faktiskt väldigt bra för att vara jag. Hör hur ni suckar och vill påstå motsatsen nu, men hysch bara. Jag vill inte höra. (Aaaaaah, bingo, bingo, bingo!)

Alltså:

Michael Cunningham – När natten faller

Rebecca Skloot – Den odödliga Henrietta Lacks

Michelle Paver – Evig natt

Elin Grelsson – Du hasar av trygghet

David Dunwoody – Empire

Sofia Nordin – Gå sönder, gå hel

J K Rowling – Harry Potter och fången från Azkaban

J K Rowling – Harry Potter och den flammande bägaren

Shirley Jackson – The Haunting of Hill House

Vilka böcker önskar ni er i julklapp?

11/22/63, av Stephen King

2011-12-05T11:02:00.001+01:00

Don’t mess with Texas.

Det här är stort. Stort på det där sättet som innefattar allt men som gör att man har svårt att peka ut enskilda detaljer och när man ska förklara varför. Kommer jag undan med att säga: Because I say so? Nej, trodde väl inte det heller.

Historien är lång och invecklad men i stora drag: Jake Epping är högstadielärare i Lisbon Falls, Maine, och han lever ensam efter att frun träffat en ny man hos Anonyma Alkoholister. En dag berättar den lokale hamburgerrestaurangägaren Al att det i hans förrådsutrymme finns en portal till 1958. Al har själv rest fram och tillbaka i tiden ett flertal gånger med olika mål, senast för att se om han på något sätt kunde förhindra mordet på John F Kennedy men då han blivit svårt sjuk i lungcancer så nådde han inte riktigt ända fram. Nu ber han Jake att åka till 1958 för att leva till 1963 och då befinna sig i Dallas, Texas för att stoppa Lee Harvey Oswald.

Börjar med det lilla negativa som jag känner angående den här boken. Som det har diskuterats på flera håll tidigare så har King en kvinnosyn som jag kan bli väldigt besviken på. Eller, kvinnosynen kanske inte är hans (jag vet att jag famlar efter halmstrån här men låt mig bara, snälla), fast den dyker osvikligt upp i de flesta av hans böcker. Jag har väldigt svårt för den där romantiska beskrivningen av Den Stora Manliga Sexualiteten som en del författare om och om igen upprepar. Jag trodde faktiskt att King hade kommit ifrån det lite, ålderns rätt och allt det där, för jag minns inget sådant i exempelvis Duma Key men det kan vara mitt minne som spelar mig ett spratt. Bara för att man skriver en bok som utspelar sig på femtiotalet så måste man inte omfamna alla de saker som försiggick då. Extra besviken blir jag då han lyckas utmärkt med att skildra den tidens rasism samt antisemitism samtidigt som han skickligt motbevisar alla sådana tankegångar. Men kvinnosynen blir kvar på femtiotalets nivå trots att Jake är en man från tvåtusentalet. Trist.

Jag har andats, ätit och sovit 11/22/63 den senaste tiden. Att öppna boken har varit som att själv kliva in i femtiotalets USA, sidorna har sugit in mig och inte spottat ut mig förrän nio stationer senare längs med pendeltågslinjen. Jag har bokstavligen tappat tid när jag läst. På kvällarna har ett tjugotal sidor varit målsättningen innan sovdags och jag har lagt mig tillrätta, blinkat – och så har det varit tre timmar (och långt mer än tjugo sidor) senare. King är roligare än någonsin, ofta skrattar jag högt åt finurliga formuleringar eller situationer. Men samtidigt är han även mer rörande och våldsam än tidigare. Jag är inte helt med i alla svängar vad gäller tidsresorna men äh, jag väljer att bara svälja allt då historien är alltför fantastisk för att förstöras av sådana detaljer. Jag älskar hur det förflutna inte vill förändras, hur själva Tiden lägger krokben för Jake när han försöker ändra på skeenden. The passed does not want to be changed. Att få kliva in bredvid alla händelser kring Kennedymordet är en hisnande känsla. För det blir levande på ett sätt som jag knappt trodde var möjligt med alla syner och dofter. När Jake vid ett tillfälle var fruktansvärt magsjuk så fick jag själv ont i magen och blev illamående, för ett ögonblick helt övertygad om att även jag var på väg att bli dålig. Tills jag lyfte blicken ovanför boken och insåg att jag enbart levt mig in i historien. Det var länge sedan (barndomen?) som jag var med om något liknande. Det är mer än möjligt att jag är partisk när det gäller Stephen King, att jag tycker detta är bättre än vad det egentligen är. Men har du gillat det han skrivit tidigare så tror jag inte att du blir besviken på 11/22/63, då kan jag bara varmt rekommendera.

Läs även gärna Helenas mer utförliga recension.

Kort mässrapport

2011-12-04T19:46:00.001+01:00

Hade ändå viss kontroll över mig själv på mässan i lördags, jag gick inte helt bananas. Bara så där lagom mycket. Tyvärr var väntetiden till zombieporträtten mer än två timmar när jag kom dit så det blev inte av men jag köpte en TWD-kalender och den väldigt nödvändiga TWD-vattenflaskan (gillar att det står "drickbart vatten" på etiketten) hos Apart Förlag. Sen blev det även en Doctor Who-tröja och serieboken Den glädjelösa ön, den senare efter tips från Schitzo-Cookie. Allt som allt så hade jag väldigt, väldigt roligt, gick flera varv runt hallen som var märkbart större än den de hade förra året. Trots att där var mycket folk så var det inte alls samma trängselkänsla som det varit förut. Man behövde inte armbåga sig fram utan kunde till och med kliva lite åt sidan på många platser utan att hela tiden stå ivägen.

Är det verkligen ett helt år innan det är dags för nästa mässa..? Suck.

SciFi-mässa

2011-12-02T11:21:00.000+01:00

Ikväll är det pub på jobbet men jag kommer åka hem så fort som det bara går för att inte riskera att vara trött och tråkig på The Scandinavian SCI-FI, Game & Film Convention på Stockholmsmässan i Älvsjö på lördag! De har fått större mässhall än de hade förra året då syret i lokalen var praktiskt taget slut redan vid lunch och trängseln fick mig att kokonga (jo, det är ett ord) under en monter.

Förstår inte riktigt vad medlemmar från komediserien ’Allo ’Allo har där att göra men i övrigt så är det ett nördparadis med Star Wars-Lego, äkta filmrekvisita, signeringar och fotografering med skådespelare och allt annat man kan önska sig. Jag bara kan inte gå in där utan att spendera en mindre förmögenhet på actionfigurer och bara det att det då och då går förbi Stormtroopers gör det värt priset!

Och Swedish Zombie, har du sett att Apart Förlag kommer att vara där? Om man köper The Walking Dead-album så får man ett zombieporträtt.

(Alla bilder är lånade från http://www.scifiworld.se/)

Zombier att se fram emot

2011-11-29T10:02:00.000+01:00

I april 2012 kommer fortsättningen på Carrie Ryans De vassa tändernas skog: De dödas strand (The Dead-Tossed Waves). Jag kommer förmodligen läsa även denna på svenska trots att jag läst den på originalspråk, tycker väldigt mycket om den här trilogin.

Bilden är lånad från Styxx Fantasy. Som alltid så är deras omslag fantastiskt snygga.

Snape for president

2011-11-28T12:06:00.002+01:00

Av ren slump lyckades jag se två stycken Harry Potter-filmer i helgen, först Den flammande bägaren lördag morgon och sedan Fenixorden igår eftermiddags. (Lustigt hur man kan äga en film på dvd och nästan aldrig komma sig för att se den men när den går på teve så slår man sig omedelbart ner.) Jag har tänkt på detta förut men igår blev det än mer uppenbart: är inte Harry ganska... trist? Eller svär jag i kyrkan nu? Schitzo-Cookie har tagit upp det tidigare och ju mer jag tänker på det, desto mer rätt känns det, för visst är nästan alla de manliga karaktärerna i böckerna och filmerna mer intressanta än Harry själv? Missförstå mig rätt här nu, för jag älskar böckerna och tycker väldigt mycket om filmerna, men är han inte lite för fantastisk för att förbli trovärdig?

Han är killen som besegrade världens elakaste trollkarl som ettåring, ändå föredrar man hans något snarstuckna och klumpiga bästa kompis med dåligt självförtroende, trots att denne sällan är mer än medelmåttig. Det känns som att de flesta i familjen Weasley har mer karaktär än Harry, tvillingarna är exempelvis fantastiska.

Sedan tror jag inte att man kan ta upp de manliga karaktärerna i Harry Potter utan att nämna Snape. Alan Rickman är fullkomligt lysande. Han spelar en elak, avundsjuk äldre man vars sanna lojaliteter blir osäkra ända fram till slutet, ändå kan jag inte låta bli att heja lite på honom, ibland mer än jag hejar på de som man med all säkerhet vet är goda. Fast Rickman är oftast som bäst där i gränslandet till The Dark Side, jag kan till exempel se när han är Sheriffen av Nottingham hur många gånger som helst. En favoritscen är när han säger att han ska skära ut Robin Hoods hjärta med en sked och Guy of Gisborne frågar varför och får svaret: Because it's DULL, you twit. It'll hurt more. Som Snape framkallar han både skratt och obehagskänslor, det är många gånger i filmerna som jag på riktigt blir rädd trots att jag vet hur det går.

Det är en komplex karaktär som är snyggt skapad av Rowling när det lätt skulle kunna bli fånigt med det stripiga håret och slängkappan.

Jag fick lust att läsa om någon eller flera av de senare böckerna för att se om jag kände likadant inför Harry där eller om det bara är filmerna som framkallar de känslorna. Men jag vet inte var jag ska börja (och var ska jag hitta tiden?). Läste om den allra första för inte så länge sedan men tror inte jag vill börja på tvåan utan önskar helst hoppa in senare i serien. Får tänka på den ett tag. Eller har du något bra tips, Miriam?

Vinn vampyrbok hos Swedish Zombie

2011-11-25T09:31:00.001+01:00

Se där, en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva...

Kika in hos Swedish Zombie där du kan vinna Glashuset av Rachel Cain i en utlottning. Förlaget Styxx har som vanligt en rasande snygg design på sina omslag.

Delar av SF-bokhandelns beskrivning av boken:

När smarta sextonåringen Claire Danvers kommer till Morganville för att studera tror hon att hennes största problem är de elaka tjejerna i studenthemmet. Men det visar sig snart att det finns mycket värre saker att frukta i Morganville. Staden är sedan länge ett högsäte för vampyrer och det är de som är den verkliga makten bakom allt som sker i området. Den som inte har en vampyrs beskydd är ett vandrande mellanmål och ingen lyfter på ögonbrynet om några av collegets studenter "försvinner".

Born in '58

2011-11-22T09:16:00.000+01:00

Nästan febrigt läser jag 11/22/63. Tidiga morgnar och sena kvällar på pendeltåget, alltid är det novembermörkt där utanför fönstret. Och alltid hör jag Bruce Dickinsons Born in '58 i huvudet.

Born in a mining town in '58
When black and white TV was up to date and men were still around
Who fought for freedom, stood their ground and died

Justice and liberty, you can buy, but you don't get free
In a world of steel and glass, we bury our past

Bruce Dickinson – Born In '58

Du och jag Jake, du och jag

2011-11-21T10:26:00.000+01:00

En helg som innefattade en jour-rörmokare vid midnatt på lördagen gjorde att det tyvärr inte blev så mycket läsning, mest bläddrande i nya VI Läser. Och inte blev det bättre när jag kom till jobbet (en timma sent, tack SL) och insåg att alla våra system ligger nere. Att åka hem tidigt i eftermiddag för att krypa ner i soffan med en bok och en kopp te känns nu mycket avlägset. Men en mening från 11/22/63 fortsätter att återkomma till mig:

I'm one of those people who doesn't really know what he thinks until he writes it down (...)

Huvudpersonen Jake Epping försöker förklara hur han fungerar och jag nästan flög ur sängen i går kväll för att hitta penna och papper för att skriva ner det. För så fungerar, uppenbarligen, jag också.

Flying solo

2011-11-18T10:35:00.000+01:00

Det har inte blivit så mycket läst eller bloggat de senaste dagarna och detta beror på att jag inte bara håller på att tränas upp inför en ny roll på jobbet utan även är helt ensam med arbetsuppgifterna nu i två dagar. Min "lärare" och kollega är på begravning och jag har ansvaret för företagets sextio butiker och att deras kassor fungerar. Jag är långt ifrån färdigupplärd och pendlar mellan stolthet och en att vilja gå in på toaletten för att gråta. Istället för att läsa skönlitteratur under lediga stunder så försöker jag memorera script, databaser och manualer och var jag hittar dem i alla system. Fast jag snodde ändå till mig tid för femton sidor i 11/22/63 igår kväll. Jag menar, Stephen King kan man inte ignorera hur som helst.

Ikväll ska jag ta mig ett glas rött och försöka glömma allt vad datorer heter.

Erebos, av Ursula Poznanski

2011-11-15T15:05:00.001+01:00

På en skola i London börjar somliga av eleverna att bete sig lite underligt, det smygs och viskas i korridorerna. Ett mystiskt platt paket byter händer och de som inte sitter rödögda och gäspar sig genom lektionerna sjukanmäler sig helt sonika. Med växande avundsjuka ser Nick hur alla verkar vara inblandade utom just han men absolut ingen, inte ens hans vänner, berättar något. När han till slut blir tagen åt sidan av en tjej och får erbjudandet om att vara med så upptäcker han att det handlar om ett spel. Erebos. Reglerna är få men stränga: han får inte prata om spelet med någon, han måste vara ensam när han spelar och får bara en chans. Åker han ut så förblir han ute. Mycket snart upptäcker Nick att Erebos inte enbart utspelar sig i en virtuell värld, på något konstigt sätt så lirkar det sig in i det verkliga livet…

Jag är inte någon som gillar dataspel, min tävlingsinstinkt är lika med noll och de spel jag har provat på har jag misslyckats med fatalt då jag saknar det driv som för en framåt. Jag dör helt enkelt väldigt tidigt. (Jag kunde inte ens spela Sonic för tjugo år sedan då undervattensscenerna fick mig att hålla andan tills jag blev blå.) Så min erfarenhet av spel liknande det som beskrivs i den här boken är nära noll. Dock är min pojkvän en storspelare av WoW, så han kommer absolut få (läs ”tvingas”) läsa den här nu. Är väldigt nyfiken på hans åsikter om Erebos som spel, om det är bra beskrivet.

I början av boken irriterar jag mig lite på det namedroppande angående mejl, Facebook, blogg, chat och liknande som pågår alldeles för länge. Jaja, vi fattar, eleverna är unga och messar istället för att ringa, de skriver på internet stället för att skicka brev med Posten. Och till en början är spelscenerna lite trista men det kan vara min ovana som gör att jag tycker så. Men sen dras jag snabbt in i intrigen. Även om jag gillar det som utspelar sig i verkligheten bättre än det som sker i spelet så kommer jag in i det på ett sätt som jag inte trodde att jag skulle göra. Boken har sina brister men mest av allt så är det fruktansvärt spännande, det var länge sedan jag kände ett sådant tvång att läsa klart. Nu vill jag inte spolia för någon så jag vågar inte ta upp bristerna av risk för att säga för mycket, så det enda jag säger är: läs! Läs Erebos för bövelen.

King och tidsparadoxerna

2011-11-15T09:55:00.001+01:00

Det gäller att hålla tungan i rätt mun när man skriver om tidsresor. Har kommit ca hundra sidor in i 11/22/63 och har ibland svårt att hänga med i alla turer fram och tillbaka, hur krångligt måste det då inte ha varit att skriva det? Försöker hitta svaga punkter men är förmodligen inte smart nog (eller så läser jag bara för sent om kvällarna).

Tänker hur som helst på avsnittet i Big Bang Theory där Leonard irriterar sig på Sheldon angående den replika av tidsmaskinen från just filmen The Time Machine som de köpt.

Sheldon: Why'd you set it for the day before yesterday?
Leonard: Because I want to go back and keep myself from getting a time machine.
Sheldon: You can't. If you were to prevent yourself from buying it in the past, you would not have it available in the present – travel back and stop yourself from buying it, ergo you would still have it. This is a classic rookie time travel mistake.
Leonard: Can I go back and prevent you from explaining that to me?
Sheldon: Same paradox—if you were to travel back in time and, say, knock me unconscious, you would not then have the conversation that irritated you, motivating you to go back and knock me unconscious.
Leonard: What if I knocked you unconscious right now?

Högläsaren, av Berhard Schlink

2011-11-14T09:09:00.000+01:00

Michael är femton när han i sextiotalets Tyskland av en slump möter den tjugoett år äldre Hanna. De inleder ett förhållande och Michael blir snabbt uppslukad av kärleken till den här hemlighetsfulla kvinnan, han jobbar hårt för att få vara kvar i hennes värld. Han böjer sig när han kanske inte borde och förstår inte varför hon reagerar som hon gör, nyckfullt och oförutsägbart. Efter skolan går han hem till Hanna där han läser högt för henne, sedan duschar de och hon lär upp honom i kärlekens konst. Varje dag, samma ritual. Men inget är för evigt och en eftermiddag är Hanna borta, hon har flyttat utan att lämna någon ny adress. Bokens andra del utspelar sig sju år senare när den juridikstuderande Michael åter stöter på Hanna, men nu under helt andra förutsättningar.

Högläsaren är en lågintensiv men rasande uppgörelse med Tysklands krigsförflutna. Det är en tunn liten bok som innehåller kärlek, skuld och skam. Kanske begick jag ett misstag när jag såg filmen innan jag läste boken men jag tycker väldigt mycket om båda. Tror inte att jag tidigare läst om hur de generationer som föddes efter andra världskriget hanterade sina föräldrar och alla andra som ”var med”. Hur enkelt det var för de yngre att döma alla som medlöpare och hur de såg sig själva som moraliskt överlägsna.

Boken väcker intressanta frågeställningar om just skuld och skam. Vem är skyldig till vad och varför, för verkligheten är sällan så svart eller vit som man som barn vill se den. Jag tänker fortfarande på det moraliska dilemma som Michael brottas med under den andra halvan av boken, om han bör berätta eller inte. Jag tycker att det här är en fantastisk liten bok, men därmed inte sagt att man håller med eller ens förstår Michael och Hanna hela tiden. De är allt annat än konstant sympatiska, men det är en del av tjusningen, för de beskrivs hela tiden som trovärdiga och det är det som är viktigt. De kommer hur som helst stanna kvar hos mig länge, de båda huvudpersonerna.

En icke-recension

2011-11-13T12:38:00.000+01:00

Jag gjorde precis det jag önskade i fredags, jag stannade hemma hela helgen och läste (med några pauser för tvättstugan och lussekattsbakande). En förkylning som inte riktigt bryter ut men som gjort mig oerhört trött var mitt alibi, jag avbokade de få saker jag hade inplanerade.

Redan efter några få timmar hade jag tagit mig igenom Bernhard Schlinks Högläsaren. Sedan har jag spenderat stor del av helgen med att tänka på den, försöka formulera mina tankar. För jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Inte för att det var en dålig bok, tvärtom, det var en riktigt bra bok, utan för att jag inte riktigt får grepp om det som var bra. Det går inte att säga så mycket om handlingen utan att berätta för mycket (om det nu finns någon därute som ännu inte läst boken eller sett filmen med Kate Winslet och Ralph Fiennes) och vill kunna läsa/se för första gången. Jag ska tänka lite till.

Angående DN:s recension av Joan Didion

2011-11-12T10:12:00.001+01:00

Blev lite upprörd redan efter några få rader när jag läste DN:s recension av Joan Didions Blue Nights i morse. Vadan detta behov av att först definiera författaren som just kvinna innan man går vidare med syftet med artikeln, nämligen bedömningen av hennes senaste bok? Varför förväntas kvinnor ursäkta sin saklighet, här kallad kyla, och varför i hela friden förväntas kvinnor ständigt förklara sin (eventuella) brist på femininet? Kan vi inte vara både kvinnliga och analytiska? Varför förväntas vi ständigt brista ut i okontrollerad fulgråt så fort det handlar om sorg eller andra otäcka saker? Är det inte möjligt att som kvinna först bryta ihop och sedan skriva en saklig bok om det? Framförallt: varför måste det slösas bort en fjärdedel av en recension på att konstatera att Didion inte är som andra kvinnor, lite mindre kvinnlig, lite hårdare?

Didion är saklig, nykter, närmast kylig i sin beskrivning av sorgens ritualer. Det är svårt att tycka riktigt mycket om henne. (.......)

Att detta autonoma drag hos kvinnor ofta anses som oattraktivt och skrämmande är irrelevant för dem.

Bara för att Didion inte skrivit en bok där hon gråter sida upp och sida ner så måste det definieras och pekas ut? Gör det henne mindre värd som kvinna? Jag säger inte att man inte får skriva sådana böcker, för så reagerar många (kvinnor och män) på sorg. Men det är inte en sådan berättelse Didion har skrivit här. Artikelförfattarens sätt att hålla upp Didions påstådda hårdhet emot henne som ett bevis på hennes brist på kvinnlighet, känns inte rätt. Kan hon inte bara få vara en författare som skrivit om sorgen efter en älskad dotter?

Uppdatering: här finns artikeln på nätet.

Skaderisken vid läsning

2011-11-11T09:54:00.000+01:00

Stephen Kings nya bok är alldeles för tung för att läsa liggandes i sängen. Finns det något handledsskydd att köpa för att stötta veka underarmar? Jag borde verkligen vara bättre tränad än detta, har många års erfarenhet av att läsa tegelstenar efter läggdags.

Galet många böcker

2011-11-10T21:06:00.000+01:00

Helena på Dark Places blev överlycklig över två böcker i brevlådan. Då måste ju jag visa upp min bokskörd för dagen, och att jag också blev mer än förtjust behöver jag nog knappast lägga till. 1. Köpte 11/22/63 på vägen hem från jobbet (och läste så mycket jag hann på tåget). 2. Hämtade ett paket från Bokus med tre böcker i på ICA på väg från pendeln. 3. Hade en bok på hallmattan när jag kom hem!

Alltså:
11/22/63 av Stephen King
Den vita tigern av Aravind Adiga
Högläsaren av Bernhard Schlink
The Painted Darkness av Brian James Freeman
Blue Nights av Joan Didion

Nu vet jag inte riktigt var jag ska börja men åh vad jag vill stanna hemma hela helgen för att läsa.

(Har aldrig utlyst officiellt köpstopp men måste erkänna att jag nu aldrig varit så nära...)

Dying to Live, av Kim Paffenroth

2011-11-10T13:26:00.001+01:00

Det här är en del av Swedish Zombies recensionsutmaning gällande böcker skrivna av Kim Paffenroth.

En zombieapokalyps är en sådan enorm sak att det i stort sett är omöjligt att tänka sig konsekvenserna. Hur ska jag ens kunna börja förstå hur det skulle vara att döda exempelvis barnzombier med yxa eller basebollträ? De levande dödas värld är utanför alla (ännu) kända ramar, det är så extremt otäckt att man inte vet vart man ska ta vägen. Men samtidigt också obehagligt på ett så specifikt okänt sätt att allt förblir en fantasi. Som jag har skrivit tidigare så fastnar jag i sådana här tankar när jag läser böcker som Dying to Live och aldrig någonsin är det ”bara” en skräckbok för mig utan det blir till en analys om vem jag är som person. What makes me tick.

Jonah Cane vandrar ensam efter apokalypsen, han sover i trädkojor och undviker städer och militära anläggningar då han lärt sig att dessa oftast innehåller flest zombier. Han har ingen aning om vad som hänt hans familj då han arbetade på ett fartyg när allt bröt ut. När han en dag bryter mot sina egna regler och går in i en mindre stad så hittar han en grupp överlevare som förskansat sig i ett museum. Efter några tveksamheter bestämmer han sig för att stanna där. Gruppen har vissa underligheter för sig såsom initiationsriter och egna regler och lagar, men allteftersom tiden går så vänjer sig Jonah och förstår att han inte kan leva som han dittills gjort när han varit ensam. Flera människor kräver andra förhållningssätt än en ensam individ. Och när de senare stöter ihop med ytterligare en grupp överlevande så går det riktigt illa…

Det enda jag har svårt för i den här boken (förutom zombiekaninerna – jag menar: kom igen!) är matriarken Milton. Alla i gruppen idoliserar och sätter upp honom på piedestal, till och med tycker att han är någon slags jesusfigur. Just de delarna är lite överdrivna och jag bara sitter och väntar på att Milton ska bli avslöjad eller tabba sig. Men i övrigt så tycker jag att de flesta personerna är väl sammansatta, åtminstone så pass mycket man kan förvänta sig av en roman på tvåhundrafemtio sidor. Och jag gillar Paffenroths språk: enkelt utan att bli fånigt, för att ibland glimma till och blir riktigt vackert. Om något så kunde Dying to Live ha varit lite längre, just bara för att få till de saker som kanske blev åsidosatta. Ett par fler detaljerade personporträtt till exempel. Och kanske blir det även något för snällt och man önskar att han tagit i lite mer. Inte vad gäller blod och död, för där finns mer än tillräckligt! Men språkligt. Jag tror att Paffenroth är en mycket bättre författare än han visar här. Fast skrämd blir jag, ibland till och med riktigt skrämd. Vissa av scenerna i den här boken kommer att förfölja mig ett tag.

(Utfärdar viss spoliervarning på nedanstående stycke! Avslöjar inget stort om handlingen, för kom igen, folk dör som flugor i den här boken, men vill man inte veta något alls så ska man inte läsa följande.)

En sak förstod jag inte. Jag trodde att man i (den här) zombiemytologin var tvungen att först bli biten för att själv förvandlas vid dödsögonblicket. I somliga böcker och filmer så blir alla zombier oavsett dödsorsak, men så är det inte här. I slutet av boken så dör en person och blir begravd, helt utan betänkligheter om att han ska komma tillbaka. När sedan Jonah några sidor senare ska slå ihjäl en (ickesmittad) man så tänker han: There could be no mercy, both for what he had done, and for what he would become if I let him bleed to death. The last thing we needed was a zombie in here. (Sidan 215) Vad har jag missat? Har läst den här boken mestadels tidiga morgnar och sena kvällar, så det är mer än möjligt att jag i min trötthet förbisett något.

Återigen: stort tack Swedish Zombie för den här möjligheten!

Att analysera det odefinierbara

2011-11-07T11:06:00.000+01:00

Har under helgen läst en tredjedel av Dying to Live som är en recensionsutmaning från Swedish Zombie och i går kväll visades det första avsnittet i säsong två av The Walking Dead (TWD) på TV11. Har sedan i fredags tänkt på exakt vad det är med zombier som gör mig så vettskrämd.

Redan som barn så sökte jag mig till det otäcka. Det började med klassiska spökhistorier och när jag senare gick på mellanstadiet så kom det ut många böcker med kärnkraftsolyckor som tema, de senare handlade oftast om barn som kom ifrån sina föräldrar och sedan drabbades av alla möjliga hemskheter i form av svält och strålsjuka. Allt detta slukade jag samtidigt som jag var kallsvettig av skräck. Länge har jag undrat varför jag gillar att plåga mig själv, varför jag söker mig till rädslan, samtidigt som jag försökt analysera exakt vad det är jag blir rädd för. Det måste trots allt finnas en röd tråd i alla dessa historier om människor som lämnas övergivna och får kämpa för överlevnad. Något i dem måste definiera mig.

Den senaste tiden har jag läst en del zombielitteratur och somligt av det har skrämt mig, dock inte som kärnkraftsböckerna gjorde när jag var liten. Men det är något med tröstlösheten, det oåterkalleliga i att hela världen är sjuk och ett enda litet misstag, om det så är ett bett från en zombie eller att dricka kontaminerat vatten, kan döda dig. Att man inte får en andra chans. Samma känsla som jag får när jag läser Vägen av Cormac McCarthy.

När jag igår kväll klockan tio slog mig ner i soffan för att kolla på The Walking Dead så grep skräcken ett hårdare tag än vanligt om mitt hjärta. Bara några minuter in bytte jag kanal och kollade istället på Big Bang Theory (underbara bokstavliga Sheldon är en utmärkt sköld mot läskigheter). Efter att ha bytt fram och tillbaka lite så kunde jag trots allt se resten av TWD, men det var mycket läskigare än jag mindes från säsong ett. Jag får andnöd av den här gruppen skitiga, arga och sorgsna människor som inte har något egentligt skydd mellan sig och döden och det är av någon anledning väldigt mycket läskigare på teve än i litterär form (vilket är ovanligt för mig då jag brukar kunna jaga upp mig mer när jag får fantisera ihop monstren själv). Zombiefilm är, konstigt nog, det närmaste existentiell ångest som jag tror att jag kommit.

Kom egentligen i säng alldeles för sent igår, men var ju ändå tvungen att läsa några sidor i min recensionsutmaning också. Lite fler zombier kunde knappast skada. Huvudpersonen Jonah har precis blivit en riktig person för mig, någon av kött och blod istället för det där platta och endimensionella som karaktärer gärna är i början av en berättelse. Men ändå berör han mig inte såsom exempelvis Andrea i TWD gör. Hennes sorg går att ta på, jag vill skrika åt henne att skärpa sig samtidigt som jag vill ge henne en kram och be henne slå mig, bara det får henne att må bättre. När Jonah och de andra personerna i boken berättar om vad de gjorde när apokalypsen började, berättar om döda barn, äkta män och mammor, så känns det inte i mig som det borde göra. Men jag tror inte att det är bokens fel, jag misstänker att det snarare ligger hos mig. Tur att det är många avsnitt kvar av TWD och att Swedish Zombie kan tipsa mig om många fler läsvärda böcker så att min självanalys kan fortsätta.

Klick, klick, klick

2011-11-02T15:06:00.000+01:00

Efter en bit chokladtårta på jobbet så går jag in på Bokus och klickar hem några böcker.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

- 1 st Blue Nights (9780007432929) à 94.00 kr

- 1 st The Painted Darkness (9781587672088) à 138.00 kr

- 1 st Den vita tigern (9789173373562) à 48.00 kr

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

(Skyller allt på sockerchocken.)

Ännu fler zombier

2011-11-01T10:58:00.001+01:00

Var för första gången helt lämnad med mitt nya ansvarsområde på jobbet men var ändå tvungen att kika in hos Swedish Zombie för att se om jag skulle få recensera Dying to Live. Och se på fan. Blev så lycklig att jag knöt näven, svingade den upp mot taket och ropade YES!!! Kollegorna såg lite förvånade ut men frågade inget då jag snabbt satte mig ner igen och höjde volymen på musiken i lurarna.

Tack! Det här ska bli jättekul.